alla stjärnor har trillat ned

                                                         
   Det började för sju år sedan, kanske ännu tidigare egentligen. Jag var kanske fyra då jag stod vid fönstret och såg ut i den beckmörka natten och väntade på att mamma skulle komma hem. Jag minns att jag inte kom ihåg var hon var, men jag visste att hon skulle komma hem. Så var det alltid på onsdagar. När jag blev fem började jag rida ponnyturer på Vällingby. Det var Dunte och Reine och någon som hette Emil som ofta bar runt mig på sin rygg. Något år senare började jag rida på ponnylekis för Anette. Dunte blev avlivad och Emil försvann, men Reine fanns kvar. Dock var han inte alls speciellt populär hos mig.
   Tillslut började jag rida för Asta, och hoppade snart upp i en P2-3. Jag lärde mig mycket, men fortfarande var mamma med och sadlade och tränsade och gjorde allting som jag vägrade att göra. Jag tror faktiskt att jag var livrädd för hästar egentligen. Sen gick jag på kurs, eller ridläger snarare, och såklart red jag Mimosa. Gud vad den hästen gjorde mig arg ibland, och hon var precis lika knäpp då som nu. Felicia, Fillan, Emmas kompis, hon hjälpte mig väldigt mycket under lägret och hon blev som en idol för mig. En stor, tuff tjej som aldrig lät hästarna bestämma.
   Fortfarande var jag väldigt rädd.
   Jag tävlade, Mimosa såklart, märke ett och det gick väl sådär. Hon försökte kicka av mig någon gång, så jag hamnade på 23 plats och det var mycket tårar. Jag som ville vinna?!
   Jag hoppade ned till en P2a, men tillslut fick jag äntligen börja i P3. Där träffade jag min bästa vän, som jag också nu älskar över allt annat och som alltid kommer vara den som jag kan lita på i vilka väder som helst. Jag red Dondy ofta, han var min favorit. 
Det närmade sig nyår. Det var massor med kurser i stallet, och mamma anmälde mig till hoppkursen. Jag hade redan varit med en gång, på Sture, men nu hade mamma bara anmält mig utan att ange någon häst. Där träffade jag den finaste, underbaraste ponnyn som någonsin har funnits. Min själsfrände. Bella. Hoppkursen gick galant, och bara några dagar därefter startade jag i min första hopptävling. Jag kom delad tvåa. På Bella. Det var uppenbart att hon och jag passade ihop. Redan under kursen hade Anette frågat om jag ville börja hoppa Bella i hoppgruppen, och jag behövde ju såklart fråga mamma först. 
   Några veckor senare red jag Bella konstant, både på fredagarna och på tisdagarna. Hon var den finaste ponnyn i världen, jag var helt galet tokig i henne och hon gjorde mig ofta glad. Ibland var det blod svett och tårar som gällde för att ens få henne att lyssna, men det var det värt. Michan började rida i hoppgruppen också, och tillslut utökades den med Olivia och Linnea. Vi blev fler och fler, och det var alltid lika kul.   
   Det var faktiskt då jag började rida ordentligt. Driva, sadla och tränsa själv och så. Det var för två år sedan, ungefär.

   Resten vet ni. Och jag ville bara säga det, att alla stjärnor på himmelen har trillat ned och landat rakt framför mig. Det är där de hör hemma. Hos mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget:

Ditt namn, eller smeknamn:
Vill du bli ihågkommen?

Din e-post (kommer inte publiceras)

URL/Adressen till din blogg:

Skriv vad du vill! 8D:

Trackback
RSS 2.0