Åter tankar om horsemanship

För något år sedan, kanske två, kom det en ny ponny till stallet. Jag blev helt tänd i lågor och bestämde mig genast för att rusa ut till hagen och se vad för häst det var. Det illgula täcket lockade mig ditåt, och när jag väl kom närmre såg jag den sötaste hästen jag någonsin sett. Det var kärlek dirrekt. Jag minns att jag tänkte 'Gud, den här ponnyn och jag, vi ska bli världens underbaraste tävlingsekipage!'
   Det gick veckor, dagar, kanske någon månad. Jag hälsade på den nya hästen då och då ibland, men den här kärleken, den dog bort på något sett. Jag tänkte inte längre att jag ville tävla henne, eftersom att jag fortfarande inte fått rida henne men nästan alla andra. Det gick ännu mer tid. Jag fick äntligen rida den nya, men eftersom hon hade fått skav fick jag rida barbacka. Hon var stark och svår att få lugn, men galoppen var lugn och fin och då äntligen så fick man driva lite. Sen blev det ett långt uppehåll.
   Så fick jag rida henne igen. Sen red jag henne aldrig mer. Jag slutade tänka på att tävla henne, slutade tänka på att ha någon framtid med henne.
   En annan tjej i dressyrspecialen började rida och tävla henne, men det tog inte lång tid förrens det var över det också. Så hon fick tulta runt på nybörjarlektioner och lite högre grupper också, men ingen verkade vilja tävla henne.
   Samtidigt så blev det sommarlov. Jag och Sanja hade delat länge på Jack, jag red först och hon red sen. Jag ville ju självklart ha honom för mig själv och slippa hålla på och dela med mig av en häst jag verkligen ville rida. När väl sommarlovet var över red jag och Sanja i samma grupp, och då fick vi inte rida Jack lika mycket, båda av oss. Vi delade på Jack och den nygamla ponnyn, men jag red Jack oftare.
   Sedan insåg jag att jag ska vara den smarta. Emma, som ponnyn heter, var en bättre hoppponny. Dessutom hade jag ju drömt om att få rida henne?! Så jag gjorde ett val. Jag valde att rida Emma, istället för Jack. Och det var rätt val.

   Nu rider jag en ponny som är underbar, som är söt, som kan hoppa. Igårkväll så låg jag och tänkte på horsemanship och Emma, och så började jag dagdrömma. Om Emma med det illgula täcket. Det var vinter och massor med snö överallt. Jag var ute och gick med Emma, och hon hade på sig det illgula täcket som jag sa, och en lika gul grimma. Inget grimskaft. Jag hade på mig ett par lika illgula överdragsbyxor och en jacka, samma med skorna. Emma följde mig som en hund. När jag väl tog mig upp ur dagdrömmen insåg jag att jag grät.
   Nästa dagdröm sköljde över mig som en iskall våg. Jag och Emma i ett ridhus, och vi har precis avslutat ett ridpass. Jag sitter av och ska skritta av henne, och så kommer Elin och tar av henne sadeln. Snäll flicka :3 Jag fortsätter skritta henne, och sen tar jag av tränset. Hon fortsätter följa mig, så jag börjar springa. Hon springer efter mig, med de bruna öronen spetsade och med en lycklig blick i ögonen.
   Jag gråter ännu mer. Sen kommer ett nytt minne. Emma i hagen, en grön hage, och jag kommer gående mot henne. Plötsligt ser hon upp, ger ifrån sig en hög gnäggning och börjar sedan galoppera. Öronen är spetsade, och så fort hon kommer fram till mig lägger hon huvudet på min axel.

   Det är lycka. Att ha en ponny som älskar en. Jag ska börja med att försöka få ett starkare band till Emma redan nu, genom att vara i stallet oftare, sluta ge henne godis, gulla mer, få mer förtroende. Ta mig mer tid till henne och sluta bry mig om andra och deras hästar. Och sluta dra i henne. Jag vet att jag har gjort det, och det vill jag inte göra mer. Dessutom tänker jag, när vi rider med gummisnodd som vi måste, ska jag låta den vara lite längre så att den inte tvingar henne att jobba ned sig hela tiden. Jag tycker om den där hästen. Älskar, snarare. Hon gör mig lycklig, jag älskar att rida henne och jag vill gärna få henne att tycka om mig mer. Tro på mig. Så därför tänker jag börja skärpa mig. Och så fort jag kan, ska jag släppa ut på tyglarna och låta henne sträcka ut. Låta henne veta att jag tycker att hon får galoppera snabbare, bara hon inte kickar och bara hon låter mig säga till när det ska gå långsammare. Om jag lyckas, så har jag fått en liten del av hennes förtroende.

   Det är därför jag vill att det här ska lyckas. För att jag ska få hennes förtroende. Och för att jag gärna vill ha kul med henne resten av livet.

 


Kommentarer
Postat av: jenny

oj vänta är inte det där på vällingby ridsällskap!? =)

2010-01-08 @ 14:32:12
URL: http://jbostrom.blogg.se/

Kommentera inlägget:

Ditt namn, eller smeknamn:
Vill du bli ihågkommen?

Din e-post (kommer inte publiceras)

URL/Adressen till din blogg:

Skriv vad du vill! 8D:

Trackback
RSS 2.0