på flykt

Jag vill bara att ni ska veta att alla dessa historier inte är sanna. Ibland kanske det bara är en persons känslor, eller en handling, som är det enda som är sant och riktigt. Så ni ska inte tro att jag känner allt som jag skriver i historierna, den här är tillexempel delvis sann.
   Jag flydde från allt.






   Jag väntar otåligt på att få min karta, jag vill iväg. Nu. Egentligen spelar det ingen roll för mig vilken jag får, men folk suckar omkring mig som om det vore världens pina. Jag vill bara bort. Såfort jag får klartecken att sticka iväg, tänker jag springa. För jag vill inte stanna här, med dem. Det gör alldeles för ont och det svarta monstret river och sliter i mitt hjärta och andetagen är som kväljningar högt uppe i halsen. Var jag verkligen tvungen att vara så nära intill honom? 3 meter känns som 3 centimeter, men det är ändå 3 centimeter och det är alldeles för långt bort...
   Nu får jag springa. Äntligen. Jag sätter fart men det går inte fort nog, jag kommer inte bort. Inte lika snabbt som jag hoppats. Jag kan höra andra steg bakom mig men vänder inte om, för jag vet inte om det är honom jag kommer få se. Och det är honom jag minst av allt vill se i ögonen just nu, då mina är fyllda med tårar av rent hat.
   Såfort jag möter skogsranden kastar jag mig in. Och plötsligt släpper allt, jag blir ett lätt byte och jag måste ta mig fram mot skyddet. Jag är ett rådjur på flykt. Ilskan har tagit fram det mest värdefulla i mig, den har tagit fram viljan. Och nu finns det ingen väg tillbaka förän jag har förlorat den.
   När jag ser de andra i skogen stannar jag inte. Jag stannar inte för någon. Jag springer och springer och springer och det tar inte lång tid innan jag är tvungen att vända tillbaka. En ny karta. Stegen blir tveksamma, jag vill inte springa dit där du kanske är. Jag vill inte träffa dig och alla andra. Jag vill vara ensam.
   Som tur var är du inte där.
   Och jag är inne i skogen igen.

   Denna gången känner jag hur hela jag flyr. Jag kastar mig över rötter, stenar och blåbärsris. Jag hoppar över stockar som ligger över vägen, klättrar upp för berg och stannar aldrig för att vila. Det är som om jag blivit till ett djur, jag tröttnar aldrig. Adrenalinkicken är euforisk, fastän jag är så rädd så att jag nästan kräks. Tanken bankar hela tiden i mitt huvud; stannar jag så dör jag, stannar jag så dör jag, stannar jag så dör jag. Då kommer avundsjukan och svartsjukan och ilskan ikapp och då vet jag inte vad jag gör.
   Jag är som en kanin där jag flyger fram, men såfort jag måste tillbaka och mina steg slår mot asfalten går det inte snabbt nog. Det är som om den riktiga världen bromsar ned mig. Och jag ser honom, ser det blonda håret någon stans på andra sidan ängen, ser hans skor försvinna in bakom ett träd. Tänker han på mig? Nej, det gör han inte. Jag vet att han inte tänker på mig längre.

   Jag vill aldrig sluta springa, jag vill vara ute i skogen förevigt. Förevigt letandes efter ett skydd som egentligen inte ens finns. Förevigt kasta mig själv ut från höjder och oskadd landa på marken. Förevigt känna pulsen slå hårt hårt hårt.
   Fastän jag känner mig som ett byte för hela världen, så är det här jag känner mig fri. På riktigt.

Kommentarer
Postat av: Elin

Du borde seriöst göra en en hel bok med alla dina texter. Du är så otroligt braaa! Precis sånthär man vill läsa! Kan inte jag typ anlita dig som min privata författare ? :D

2011-10-06 @ 21:45:30

Kommentera inlägget:

Ditt namn, eller smeknamn:
Vill du bli ihågkommen?

Din e-post (kommer inte publiceras)

URL/Adressen till din blogg:

Skriv vad du vill! 8D:

Trackback
RSS 2.0