life in technicolor




Jag är snart hemma.

Det var något med lyckan i den staden, lyckan jag upplevde, lyckan jag kände. Hjärtat som slog i samma fart som en kolibris vingslag när jag studsade fram på Londons gator, känslan av att höra hemma någonstans. Jag var hemma i London. Det låter konstigt men är sant.

Och nästa vecka är jag där igen. Känner mig hemma. Åh så jag längtar, ni förstår inte, ni förstår verkligen inte. Det finns en människa jag vill vara där med och det finns inte ens i någons tankegångar att han skulle vara med men ändå, usch usch usch men jag vill till London. Jag vill vara där och vara lycklig, med människor som gör mig lyckliga.

Jag vill bara andas ut och hålla hans hand. Andas ut och vara någon bättre än den jag är.


Kommentarer

Kommentera inlägget:

Ditt namn, eller smeknamn:
Vill du bli ihågkommen?

Din e-post (kommer inte publiceras)

URL/Adressen till din blogg:

Skriv vad du vill! 8D:

Trackback
RSS 2.0