emil elton ♥



Emil Elton.
När hans namn ropades upp, när jag såg lyckan i hans ögon då han gick vidare... Så bröt jag ihop i en blandning av krampaktiga fnissningar blandat med snyftningar. Jag vart så himla glad! När han började sjunga sin låt, jag minns inte ens vilken han sjöng, men de första raderna då satt jag inte ens kvar i soffan utan sprang runt i huset och skrek haha.
   Så well, Linnea, vi hänger utanför deras hotell i höst dårå? Bra vi säger så.

   Nu ska jag tvätta mitt uräckliga hår och sedan krypa ner i sängen och smsa lite folk. Sjukt bra fredagskväll detta har varit! Den får gärna fortsätta.
Puss & kram!♥



ärlighet respekt kärlek



Helt okej dag men ingen jag kommer komma ihåg direkt.
Saknar spänning i mitt liv. Saknar äventyr. Men ikväll blir det åka av, för då ska jag sätta mig på lilla Månen och hoppa bana var det tänkt! Hon är så söt den tjejen, ibland gnäggar hon när jag visslar på henne i stallet, pluttenutt.

   När jag kom hem satte jag genast igång med att baka, och mellan plåtarna städade jag med Kent på högsta volym. Några rader har fastnat i mitt huvud, speciellt rubriken. Ärlighet respekt kärlek. Mitt nya motto!



Visst blev de fina? Anyways, vill ni ha receptet?

Nu ska jag hjälpa till med maten. Puss&kram!

we found love in a hopeless place



Skoldagen rullade - så intressant tyckte jag att den var i princip. Hehehehe.
Efter den så var det direkt hem, slänga i sig middag (klockan var 3....) och plugga lite NO, innan jag tog mig mot bussen och åkte till Vällingby. Väl där stötte jag på mina gullgossar Erik, Love & Love. Vi snackade bort i princip en halvtimme om ja, jag minns faktiskt inte men dom var helt galna haha. Skyndade mig iväg till stallet sedan för jobbmöte och sedan stalljobb.

   Det var min torsdag det! Nu behövs det pluggas inför NOprovet imorgon.
Puss♥

looking in the mirror, seeing a stranger

i just wanna let you know that i never wanna let go




Förlåt för att jag aldrig lät dig gå i första hand någon gång. Förlåt för att jag lyssnade mer på vad alla andra sade än vad jag egentligen tyckte. Jag älskade ju dig, men småsmåsmå saker fick det att brista. Vem är det som har skadat mig minst? Du. Vem är det som har brytt sig mest? Du. Vem var det som kramade om mig och frågade hur det var när dagen hade varit skit? Du. Dududu.

Jag älskar dig. Älskar dig mest av allt.


i'd fall anywhere with you




Well, jag har aldrig varit såhär glad som jag är nu - någonsin. 
Kanske kan tankarna i mitt huvud sluta snurra nu? Kanske kan jag få slappna av, något jag längtat i princip hela sommaren efter. Alex, Adam & flera till - äntligen kan jag säga att jag har gått vidare - eller...?

   Annars - grym träning. Helgrym. Kände verkligen att jag fick spela mitt spel, och nog var jag lite nöjd när jag kände att armarna värkte och huden var rödflammig. Det är så det ska vara. Jag spelar handboll för att det är så kul när det gör ont! Kalla mig konstig men jag hatar att ha spelat en match utan att benen värker, fingrarna gör ont, sminket är utkletat och då man morgonen därefter inser att fasen, jag har inte fått några blåmärken.
   Jag älskar när det smäller och gör ont - i en måttlig mängd såklart.

   Annars så är jag grymt lycklig, as I said before. Vill inte gå in på det mer detaljerat men det har i alla fall med kärlek att göra - as usual? Behövde den där kramen idag. Den sade mig mer än tusen ord.

   Anyway.
Nu ska jag sova, efter att ha lyssnat på grym musik.
Puss!♥

and i am what i am what i am what i am a train wreck

Det är skolfoto idag. (Blä. Jag hatar skolfoton. På det förra klassfotot såg jag ut som jag vet inte vad..)
Ska försöka göra det bästa av situationen och hoppas för femhundrade gången, år ut och år in, att jag ska få slippa sitta. Men det får jag väl göra iår då, eftersom att folket i klassen tydligen växer om mig som ogräs. Skolfoton ger mig total ångest. Man känner sig alltid så himla... ful. Annars RULLAR DAGEN HELT OKEJ. bara massa stress. men den är ju inte så konstig numera.

Solong bananas!

 

så länge våra hjärtan klarar av att slå

när jag var i din famn.
det fanns inget som kunde skada mig då.
inga ord, inga slag.
för du var där.
du höll om mig, bara för ett tag, men du gjorde det.
och jag har aldrig känt mig så trygg.

du var giftet, men du var också motgiftet.
du var lögnerna, men du var mitt hjärtas stora sanning.

du var styrkan, men du var också min svaghet.

du var slagen, men du var också skyddet.
du ställde dig aldrig framför mig, du beskyddade mig aldrig
men när det var som värst
då gömde jag mig bakom dig ändå

du var fulheten i mitt liv, du var det allra värsta
men du var också leendena som smög sig upp på mina läppar efter två sömnlösa timmar av lycka,
du var orden som jag behövde som bäst,
du var jag.
jag var du.

vad har jag gjort för att förtjäna en sådan vacker person som du i mitt liv?

du är en del av mig, mitt liv nu oavsett om du vill det eller inte.

bara så länge det finns stjärnor över oss och
bara så länge våra hjärtan
klarar av att slå.

så länge ditt slår, slår också mitt.
så är det och kommer alltid förbli.


fist bump!

   Det där med att inte blogga gick ju inte så bra.
Well, jag stannar inte för gott i och med det här inlägget, så börja inte hoppas. Jag fick helt plötsligt bara blogglusten tillbaka tack vare en himla bra dag som jag bara kort tänkte sammanfatta. Morgonen kan vi ju hoppa över, dock tyskan... Åh Jaana♥
   Efter jag gjort tyskaförhöret i torsdags kom jag på; OJDÅ, jag har ju skrivit totalfel på första frågan - jag fick ångest och sade det till henne innan jag gick ut ur klassrummet. Då tar hon fram mitt förhör, kollar på det och jag visar hur jag menar. Då säger hon att jag har tänkt för långt och att det inte gör någonting.
   Förväntade mig ett C eller ett B, men gissa vad jag får? JO ETT A! Mitt första betyg och jag sätter ett A på dirren. Kändes så värt det.

   Lunchen.... Jaaaaa jo den innebar två mackor pågrund utav alldeles för kort lunch. Hur tänkte de när de gjorde vårat schema för tisdagar? Vi har ju knappt någon lunch och efter det har vi idrott. Blä. Well, orienteringen rockade och jag och Linnea tog 6 viktiga kontroller, samt skrev en kärlekshälsning haha vill inte gå in mer på det än så men ja, är lite stolt över att jag vågade.

   Okej, det var det enda roliga som hände under min dag - egentligen. Tills nu har jag pluggat, pluggat och pluggat och ska återgå till det nu också.

Hoppas ni har haft en bra dag, puss på er!♥

some days i wanna quit, and just be 'normal' for a bit


i had a dream

jag drömde om dig inatt.

jag. drömde. om dig! om dig av alla människor.

jag brukar inte drömma om dem jag tycker om.

aldrig, två gånger av hundra kanske.

men i drömmen sa du att du älskade mig. du höll min hand, satte din keps på mitt huvud, sökte upp mig i stallet där du visste att jag fanns.
du hade en blogg där du lade upp bilder på mig och skrev att du älskade mig.

när jag vaknade fann jag mobilen i min hand. det stod "godmorgon älskling <333" och jag visste att det var till dig. till dig, av alla människor.

du har redan nästlat dig in hos mig. helvete.


FAKE IT.

I've been stuck right here for quite a while
Why can I ever go the extra mile? yeah
When it's raining I just can't go out
But I don't know why
We never stop to just enjoy right know
Watch the raindrops in the sommershower
We are all to busy with our lives
And I don't know why

Won't you open up your mind
Maybe put it upside down
And then watch it from behind
Cause when you think outside the box
You're unlocking every lock
And you'll never be out fast
by that box

I know time is way to valiuable
to waste it all on self-control
so my advice to you is letting go
and you'll be surprised

Cause if we all break free from our routines
We'll be climbing up in every tree
just to get a better view of things
and you'll be surprised

So won't you open up your mind
Maybe put it upside down
And then watch it from behind
Cause when you think outside the box
You're unlocking every lock
And you'll never be out fast
by that box

I'm gonna throw my empty box away
Pretend there's no tomorrow every day
I'm gonna throw my empty box away

You're gotta throw your empty box away
Pretend there's no tomorrow every day
You're gotta throw your empty box away

Won't you open up your mind
Maybe put it upside down
And then watch it from behind
Cause when you think outside the box
You're unlocking every lock
And you'll never be out fast
by that box


bloggpaus?

Jag vet att många av er kommer bli ledsna - men denna veckan framöver tar jag en fet bloggpaus.
   Jag kommer inte vara tillbaka förän nästa helg, pågrund utav att jag verkligen vill att min tid ska gå åt skolarbete och inte åt att sitta framför bloggen och skriva inlägg som heller aldrig kommer bli publicerade. Det är så jag gör. Skriver inlägg utan att publicera dem, och det tar bara av min tid.

   Jag själv tycker det är himla tråkigt att jag ska behöva göra såhär, men stressen dödar mig helt inifrån och ut. På tisdag kväll vill jag gärna vara i stallet och sådär, så därför så blir det så jag gör nu. Jag måste låta min tid gå till saker utanför bloggandet, utanför mitt liv som bloggerska, jag måste sluta fokusera på allt skrivande för det är det som just nu ger mig sådan ångest.

   Så hörni, vi ses väl på lördag igen?
En stor puss till er alla!


det är fest hos dig ikväll & hela världen är din


grymt vacker flicka




Festen igår var grym. Härligt people, mycket skratt & bra musik. Gillades otroligt!

   Idag ska jag iväg på en teater med Linnea, handlar om tonåringar och deras liv typ? Vi får se vad som händer sedan, funderar på att rulla runt lite på stan. Well, we'll see.

   Har verkligen inte tid med bloggen idag, resterande tid går åt skolarbete.. Puss!♥

▲ ready to make some noise?


   NU ÄR DET PARTY SOM GÄLLER.
Eller nu och nu... Om en timme och tjugo minuter! Möter upp tjejorna (som för i övrigt tänker komma försent - not my idea...) och drar sedan mot Thessans place. Ska bli kul att träffa nya tjejer som jag aldrig träffat förr, samt att ha en kväll 'ute'. Vill inte riktigt sitta härhemma och mossa.

   Nu behöver jag börja göra mig iordning. Enligt pappa behöver jag äta middag... Whooot?!?
Anyways. Har tänkt lägga ner detta med att 'det här händer idag/det här har jag gjort idag' för hur kul verkar ni tycka att det är? Vill ni ha kvar det, eller vill ni att jag ska skriva historier/åsikter/lägga ut bilder? Ni får välja, men jag känner mig inte så peppad på mitt privatliv som är så ytterst ointressant.

   Well, vi hörs imorgon.
Puss♥

jag och fina thessan i september nu iår


something that comes from the inside

Tjejer, ni representerar inte er själva med rödmålade naglar, fluffigt, välkammat hår, det flickaktigaste skrattet, de vitaste tänderna. Ni som sätter på er någon slags mask, gör er till någon annan för att 'alla andra ser ut så', känner ni aldrig inombords att det är fel, att ni inte är sådana egentligen? Säger aldrig hjärtat 'stopp, okej, det räcker nu'? Ingen ska döma er för att ni kanske egentligen vill sitta med läxböckerna istället för att gå på den där übercoola festen. Ingen ska döma er för att ni är den ni är inombords. 

   För ni föddes aldrig, aldrig, ALDRIG till att bli någon annan. Ni är födda för att vara just ni, att tänka just de tankar som ni tänker, att se ut som ni ser ut. Ni är födda just för det. Så istället för att vara inne och vältra sig i någon annans personlighet bara för att det ger en mer status, kan ni inte säga det just ni tycker istället?

   Vill du lägga dig ner och skrika någon gång - gör det. Tänk inte på hur det uppfattas, anpassa dig inte efter någon annan. DU formar DITT liv som DU vill ha det.

   Ni representerar er inte med kläderna ni har på er, tandställningen ni har, sporten ni spelar. Ni representerar bara er personlighet, men själen då? Ni måste prata från hjärtat ibland också. Tycker ni att ni är fula, så sitter det nog djupare in än så. Förmodligen så lever ni inte ut, ni har tagit någon annans roll.

   Snälla, gör er inte till någon annan. Var er själva. Jag lovar att allting blir så mycket enklare då.


maybe you'll gonna be that one who saves me

Dagen har varit massor med jättebra!
   Jag och Linnea har hunnit med massor med bra saker. Tillexempel att tjafsa sig igenom en hel mattelektion, orientera - vi var totalt jäkla awesome, HÖKEN & KOMPASSEN jao - och försökt, ja vi försökte i alla fall, förstå vad våran NOvikarie försökte förklara för oss. Men vi förstod inte. Det enda jag förstod var bokstaven "p" tror jag... Hahahaha men han var väl bra ehum hehe.

   Nu hade jag tänkt softa totalt och kolla på How I Met Your Mother (bara för att jag kan!) och ikväll blir det ridning.

   Har ni tur så finns det ett rykande färskt inlägg uppe ikväll...... Keep waiting!
Puss♥  


Rory McThomas

Det är en kall höstmorgon. London har långsamt börjat vakna till liv, men ännu är det för tidigt för att det skulle vara någon trafikstockning. Människor invirade i tjocka kappor, halsdukar men också mössor och vantar, skyndar över gatorna medan bilarna än inte körde så vårdslöst.

   På ett nattöppet café sitter en man med en latte framför sig, och ögonen är blodsprängda och fulla av livslång sorg. Hans hållning, det glanslösa håret och de vänligt sagt tråkiga kläderna vittnar bara om hälften av hur trött denne man är på livet. Livet innebar bara jobb. Tidig morgon till sen kväll. Han kan inte minnas senast han var ute och roade sig. Finns ens några av hans gamla vänner kvar?

   Rory McThomas, som det med kursiva bokstäver står på hans koffert, sveper i sig latten framför sig medan den ännu inte börjat bli besk och kall. Han hatar kaffe. Varför han än drack det var en gåta.

   En klocka plingar muntert när han öppnar dörren till cafét och går ut i blåsten. Den rycker i hans nötta skinnrock, skapar virvlar av löv runt honom där han går, men han ägnar knappt skådespelet en blick. Jäktat skyndar han på stegen mot tunnelbanan och biter samman tänderna så hårt att de knakar när han ser de utfläkta tiggarna ligga i trappen. Han tycker inte synd om dem. Någon snäll sate gav dem väl något ibland. Han själv hade ju inget.

   Nej, det är mig det är synd om, tänker han bistert och de handskprydda händerna knyts av ilska.

 

   Tunnelbanan är punktlig, som vanligt. Han stiger på och sätter sig på den vanliga platsen. Det är så tomt förutom hans dagliga medresenärer. Mannen med den kala hjässan läser alltid tidningen, alltid The Times med en rynkad panna. Den unga blondinen som han vet jobbar som sekreterare, ser alltid ut som en modell urstigen ur någon utav de där reklamtidningarna han alltid får in i sin brevlåda. Det är synd att hon snart kommer få se hur det är att bli gammal, tänker Rory och stiger upp från sätet, för här ska han av.

   En tom plattform, bortsett från duvorna. Det är alltid så. Varje morgon. Och varje morgon känner han sig lika ensam, lika bortglömd. Där är ingen som väntar på honom. Samma visa, dag ut och dag in. Hans livs monotona snurrande gör honom trött, och som alla andra morgnar längtar han till puben. Det skulle vara så skönt att glida in i den gemensamma fyllan…

 

   Nästa morgon, där på tunnelbanan, har det hänt något nytt. Hans ögon, som är skarpa för förändring, ser genast hur den blonda sekreteraren har bytt plats. Denna gången sitter hon nästan mittemot mannen med munkhuvudet. Hennes ansikte är oskyldigt, men han kan inte sluta tänka på det. Här hade de sina regler, här på Circle Line. Man bytte inte plats.

   En gång hade en ung slyngel suttit på hans plats, och med ilskan sprakande ur ögonen hade han schasat iväg honom och muttrat om att ingen förstörde hans vanor. Mannen med sitt kala huvud hade inte ens lyft på huvudet, utan stirrat in i tidningen med den där rynkade pannan. Den unge hade osäkert flyttat sig ditåt, men hade efter ett rytande från mannen med The Times flytt tillbaka och förbi Rory. Här på Circle Line hade man sina egna revir, passera var okej men aldrig att slå sig ned. Aldrig.

   På Circle Line bytte man inte plats. Det var alldeles kollosalt förbjudet.

 

   Jobbet tar musten ur honom. Han vill så gärna sluta, slippa det blaskiga kaffet och de torra kakorna och elevernas eviga tjat om mindre läxor. Rory undervisar i geografi på mellanstadiet, och mellanstadiebarnen är de värsta. De är mellan barndom och ungdom, och killarna börjar känna testosteronet pirra i tårna. Det gör att de aldrig kan sitta still, vara tysta och ge sin geografilärare lite ro. Varenda lektion slutar med att han ringer hem till någon helt oförstående förälder som inte kan förstå vad det tagit åt deras Phil.

   Lönen går att leva på. Han köper ju aldrig nya kläder – fleecetröjan är ju för tusan tio år gammal – och går inte heller ut och roar sig på kvällarna. Men han hatar sitt jobb. Han hatar barnen, men försöker att inte banka in kunskapen i huvudet på dem med tavelkritorna.

   Och som de pratar! Hans huvudvärkstabletter är snart slut och det har bara gått två veckor sedan han köpte nya. Rory överväger att köpa öronproppar och fortsätta lektionen fast han inte hör ett ord av vad killarna skriker och vad tjejerna som förskräckt rycker i hans fleecearm försöker säga honom. Så skönt med tystnad.

 

   Flera har kallat honom bitter. Det är väl det han är. Bitter. Fast vad är han bitter över? Det finns inga skäl, inga förklaringar. Han är bara en riktig surkart.

   Då han stiger på tunnelbanan ser han att sekreterarjäntan sitter ännu närmre hans avdelning än förra morgonen. Hon stirrar ned i sin mobil, är det en sådan touchmobil som alla har?, och fingrarna far över skärmen. Plötsligt reser hon på sig, men hon ska inte av. Osäkert och svajande på sina tiocentimetersklackar kommer hon gående mot honom.

   ”Är det du som är Rory McThomas?” frågar hon och rösten är ljus, flickaktig.

   ”Ja.” muttrar han tillbaka och ser ut genom fönstret igen. Vad trevligt att du vet vad jag heter, du kan gå nu.

   ”Känner du Nancy McThomas?” fortsätter hon och hennes stämma darrar.

   ”Ja.” Namnet sänder stötar genom honom. ”Kände.” Han kan inte låta bli att rätta henne.

   ”Jo, hon är ju… borta nu.”

   Han ser förbi hennes axel nu och upptäcker att munkhuvudsmannen stirrar. Den runda flinten han har uppe på huvudet glänser i ljusen i vagnen.

   ”Ja.” fortsätter han, monotont, uttryckslöst. Hans Nancy. Sen hon försvann hade han inte haft någon. Hon hade varit först med att säga att han var bitter. Sedan dess hade han inte kunnat vara annat, för hon hade lämnat honom ett dygn senare.

   ”Hon var min mor.”

   Den unga kvinnan darrar där hon står. Han ser på henne. Jo, visst ser han Nancy i henne. Att han inte gjort det tidigare.

 

   För första gången sedan hon försvann ifrån honom, vrids mungiporna uppåt i ett leende. Första gången.

   ”Och jag är din far.” svarar han, för ögonen går inte att ta miste på. Det är hans. Hans ögon.


skrivkramp

jag känner mig så värdelös. så urusel. orden försöker komma ur mina tankar ned på pappret men det finns inga ord att skriva. jag är som ett visset blad, tom på liv. där orden en gång virvlade gapar ett stort tomt hål. jag är född för att skriva så att det inte finns några historier i min aldrig sinande hjärnbank gör mig rädd.
   så många försöker ta min plats. men jag är här. jag sitter redan ner. det är min plats. MIN. hör ni det???

   jag är världelös. och urusel. och dålig.

   detta är en ångest riktad inifrån, jag tycker att jag är värdelös och urusel och dålig. ingen annan. alla andra tycker att jag är bra. men orden? de är ju inte där. det är bokstäverna formade i varandra som ett pussel som jag lever för. hur du kan bygga upp en människa i ord, är för mig det vackraste.

   men orden. nu när jag behöver er, var är ni?

du kan få mig när du vill

   Idag är det den officiella idag-glömmer-jag-allt-dagen!
Alltså ska jag jobba ikväll. Det ska bli så skönt, jag behöver verkligen pållisarna nu. Det är där jag aldrig hinner tänka och får slappna av, och det är guld värt för mig som alltid tänker alldeles för mycket.

   Skolan verkar ha fått för sig att jag har hur mycket fritid som helst, men mycket har faktiskt löst sig men ändå???? Det tar ju aldrig slut. Som jag och mina fina handbollstjejer försöker övertala 99grabarna med; börja aldrig, aldrig, aldrig åttan!

   Nu ska jag göra mig iordning (= plugga........) och sedan går jag i skolan med hopp om att sista lektionen blir inställd så jag hinner plugga lite! Hehe. Önska kan man ju alltid...
Kram!♥


& glödlamporna blinkar, dör & allt står still

   Imorse var jag iväg ner till vårdcentralen för att prata med en läkare som ska skriva en remiss till en plastikkirurg. Snart kanske min efterlängtade operation blir av!

   Annars har skoldagen vart... bra på ett sätt, skithelvetesdålig på ett annat. Ett tag var jag så sjukt arg att jag ville sparka sönder bordet jag satt vid, OMOGNA MÄNNISKOR DET FINNS. Omogna, elaka, självupptagna idioter som inte tar någon hänsyn till andras känslor. Blev så sjukt arg.

   Wellwell, ingen träning blir det ikväll i alla fall. Ont i halsen + snuva kanske inte är det bästa när man ska ge allt? Istället åker jag dit lite senare så jag ska äta middag nu och sedan plugga en stund för att komma ikapp lite. Jag är sååååå stressad just nu.

Häiro, puss♥


jag är inte skyldig han nåt längre


heavens on fire


från att vara ingen, så blev du någon. du blev tillochmed större än det.

Finns massor med tankar snurrande i huvudet efter igårkväll. Massor med tankar, de är för många, de trillar ur huvudet på mig. Men lade mig ändå med ett leende på läpparna igårkväll, tror att detta blir bäst faktiskt. Fast det får vi ju självklart se...

   Jag är ledsen, ni förstår inte ett dugg. Just nu har jag ett mental breakdown, det är alldeles för mycket om mig, vilket gör mig alldeles förvirrad. Ena dagen är jag Edward, andra dagen Jacob, tredje dagen Chief Swan. Haha... Det är så jag känner mig.

   Men nu blev det jäkligt svårt igen. Ni ser ju? Det går i vågor. Kommer det någonsin bli lättare?...


sam tha man



Om jag har tråkigt, vad gör jag då?

   Ja, här har ni mitt svar. Jag kollar på sam-tha-manvideos. JAG DÖR AV SKRATT. Alltså vad får han allt ifrån? Sam, gift dig med mig!♥


you're my wonderchild

Inatt var jag hos dig. Du höll min hand mellan dina fingrar och inte ett ord föll över dina läppar. Jag sitter också tyst och det är nästintill så att jag kan höra dina hjärtslag. Det är svårt att motstå impulsen att lägga min hand däröver, känna slagen pulsera under mina fingrar. Jag tror inte du förstår hur viktiga de där slagen är för mig.

   Ditt blonda, kortklippta hår är så omärkligt omrufsat, men det gör mig alldeles varm. Mina handflator blir svettiga, men du bryr dig inte. Du sitter där, med mina händer i dina, och ser mig rakt i ögonen. Min blick flackar runt och far, men såfort jag ser upp så möter jag det där blågrå jag egentligen är livrädd för.

   Jag brukar sitta där hos dig, med fötterna invirade i ditt täcke som att jag sade att här stannar jag förevigt. Du måste trassla upp mig först. För det är det du gör. Såfort jag inte är med dig går jag runt som i ett virrvarr av tankar, huvudvärk och ensamhet. Jag känner mig inte hörd fastän alla lyssnar på mig. Jag känner mig inte sedd fastän folk mycket väl berömmer mig för det jag gör och uppmärksammar det jag säger.

   Jag kanske alltid bara har törstat efter ett par ögon, efter ett par öron, efter en sorts uppmärksamhet; dina ögon, dina öron, din uppmärksamhet.
   Förr har jag varit rädd för tystnaden, när du inte vill säga något, när ditt ansikte förblir orörligt. Men här, just nu, känner jag mig märkligt trygg. Andetagen flämtas inte fram ur halsen, tankarna suddas inte ihop till ett enda svart sjok som när ett dåligt sudd försöker sudda bort blyerts. Hos dig kan jag vara lugn, för jag vet att vad som än händer mig, så kommer du alltid att ta mig ur det.

   Jag minns med ett leende på läpparna, som du med en höjning av ögonbrynen avläser, hur du höll mig i handen i skolan idag. Hur du kom när jag stod och pratade med mina vänner och lade armarna om min midja bakifrån och pussade mig på kinden. Hur du hjälpte mig att komma ihåg viktiga saker, hur du med ett leende och en puss skrattade bort min stress över allt skolarbete. Inför mina och dina vänner drog du mig intill dig och pressade läpparna mot mina, fastän jag vet hur otroligt personligt det var förut. Hela du har förändrats på så kort tid, och det är jag inte ledsen över. Inte ledsen över ett dugg.

   Jag minns med en suck varför jag är här, och tårarna börjar falla igen. Han sträcker bara fram handen och stryker bort tårarna, innan han drar in mig i sin famn och lutar kinden mot mitt huvud. "Du, det kommer att bli bra vet du." viskar han lågt, lågt så att ingen annan ska höra fastän vi är ensamma. "Jag vill att du stannar här inatt. Det är för sent för dig att gå hem ensam nu, och jag tror inte du skulle klara dig hem själv."
   "Jag kan gå om du följer med mig en bit." snövlar jag, för jag vill inte vara till något besvär. Såklart jag helst av allt vill stanna hos honom, krypa ner intill honom under täcket och höra honom nynna någon urtråkig låt som spelas på radio medan jag sakta somnar, men jag vet ju att jag redan har sovit där så många gånger medan han aldrig får göra det hemma hos mig.
   "Nej. Stanna." mumlar han. Rösten är skrovlig, bedjande. Och jag stannar. Han behövde inte ens be om det, jag skulle nog stannat ändå tillslut.
   "Är du fortfarande ledsen?" fortsätter han och betraktar när jag lägger mig ned med huvudet i hans knä.
   "Jag vet inte." svarar jag. "De antidepressiva tabletterna fungerar knappt längre. Jag är så rädd. Jag är så, så rädd." utan att jag egentligen vill, så piper jag fram det sista och blundar hårt.
   "Sch..." hyssjar han, "Älskling, det värsta som kan hända är att du får gå i skolan halvtid. Och det tror jag nästan att du skulle behöva. Det är så viktigt för dig att gå ut med bra betyg, men du är redan duktig. Du är ett underbarn. Så duktig som jag är på fotboll, är du i skolan. Du behöver inte stressa med allt, att vara färdig först betyder inte att du är bäst."
   "Det låter som att jag går i småskolan och du är min småskolefröken." muttrar jag, men kan inte dölja leendet på mina läppar.
   "Jag älskar dig." mumlar han och ser djupt in i mina ögon. "Jag älskar dig oavsett om du blir galen."
   "Så bra då." mumlar jag och faller sedan i sömn.

   Det enda han inte visste, var att jag inte skulle ligga kvar vid hans sida kommande morgon. Det skulle vara som att jag inte ens hade varit där, och på sitt skrivbord fann han ett brev och min mobil som spelade samma låt, om och om igen.

How we gonna walk at the rainbow edge
Ooh, ooh wonder child,
Oooh wonder child,
Every thing comes to an end

   Han skulle, med tårar som aldrig ville sluta rinna, långsamt läsa orden. Där jag skrev, i alla fall försökte skriva, om hur mycket han betydde för mig. Om hur det hade känts att bli diagnostiserad med depression, och hur det kändes att se skräcken i hans ögon. Hur jag alltid kämpade, vartenda andetag, för att bli lika bra som alla förväntade sig att jag skulle vara.

You're so fine and I love u so
So beautiful but I have to know, is it real or is it just a game?!
Take a ride we'll come back the same


älskling.
jag kan nog inte förklara hur mycket jag älskar dig
hur mycket jag vill stanna hos dig
men jag trivs inte här, jag gör inte det. de kommande åren skulle bli en plåga, depressionen skulle bara bli värre, och tillslut skulle jag läggas in och förevigt vara okontaktbar och fastspänd i en stol. jag älskar dig. men det här var ändå det enda sättet att få slut på mitt lidande.

jag kommer alltid vara där för dig, som du var där för mig.


gått vidare? pfffft. liar.





"Det är något speciellt med det sättet som du är på. Det är något med dig som jag älskar över allt annat, som gör just dig till dig och får dig att bli så olik alla andra. Jag tycker inte om folk som är lika alla andra, medelmåttor. Man ska stå ut. Och du är rena skattkistan, allt med dig är så fint. Ditt leende - jag dör för det. Ditt skratt - det gör mig helt bländad. Dina ögon - vackrare finns inte. Jag lovar. Din röst - to die for. 

   Jag skulle kunna vara i din famn i flera år till.

   Jag skulle kunna rista in ditt namn på hela min kropp. Fastän jag inte kommer åt hjärtat, så vet du - det är föralltid ditt."

answers



Anonym om träningsläger 2-4 september: Vart har du köpt den rosa koftan? :)

Svar: Jag köpte denna tröjan inne på H&M nån gång i vintras, 299:- kostar den om jag inte minns fel!



Linnea om "VÄRLDENS SÄMSTA VIDEOBLOGG": HAHAH SKÖNASTE VIDEOINLÄGGET JAG SETT PÅ LÄNGE :D
Vadå Linnea inte gillar regn, jag älskar faan regn, jag ville bara nt bli blöt inför ridningen så du får skriva i ett inlägg att jag också älskar regn!! ;)
Och sen förresten får du gärna skriva om mig, om hur jag är och vad du tkr om mig, puss <3

Svar: Okeyrå.... Hey people, Linnea älskar regn. Nöjd nu Linnea? Hahahahah, puss på dig.

Elin om "VÄRLDENS SÄMSTA VIDEOBLOGG": HAHAHHAHAHAHA BÄSTA

Svar: hahahah jag gråter av skratt varenda gång jag hör mina skratt uppspeedade........ åh jag är konstig.

Anonym om kärlek dör, det har min gjort: Har du läst Vampire Academy böckerna? för de säger precis likadant där: "kärlek dör, det har min gjort"

Svar: Yes, det har jag! Det är faktiskt en utav mina favorit-bokserier, men just nu är jag rätt kär i Hungerspelen. Jag älskar hela Dimitri-historien, är faktiskt småkär i honom själv... hehe.

kurdilele <3 om men ska jag falla, ja då ska det finnas tid att falla fritt: söt bild:)

Svar: Åh, tack så himla mycket finis!

josefine anerland om stress: så sööt :3!

Svar: tack, du är med!

Anonym om kära 16åriga jag: Såhär bra blogg o ingen kommenterar..

Svar: Kul att du tycker den är bra! Well, det här med kommentarer har jag fått lära mig att leva med. Antingen så har man läsare som kommenterar mycket, eller så har man det inte. Jag själv vet hur sjukt onödigt det känns att gå in på en blogg och skicka iväg en kommentar, men jag börjar faktiskt bättra mig. Du får en stor puss för berömmet!

Veronica om kära 16åriga jag: Texten fick mig att gråta - amalia det är stor kärlek till dina texter . ♥

Svar: Åh, tack vännen. Det värmer så mycket att höra!

det snurrar i min skalle

   Idag har jag lite (= supermycket) att göra.
Dum som jag är glömde jag SO-böckerna i skolan i fredags. Och jag som ska ha prov på fredag!!! Satte mig ned och grät i en halvtimme av ilska, fyfan för mig. Det betyder att jag går upp halv åtta imorgon, släpar mig till skolan och hämtar böckerna och sedan sätter mig för att plugga. Eftersom att jag måste haft an angel of mercy över mig så börjar jag halv 12, och slutar halv 1 så........ jag kommer nog kunna ta igen en hel del.

   Därför är prio 1 idag svenskan, bli klar med hela Hungerspelen-häftet och sedan intervjua pappa, samt kanske mamma igen då. Det är verkligen supermycket att göra. Sedan, om jag blir klar i tid, så ska jag göra lite matte och sedan tidsinställa massor med inlägg för veckan då jag inte kommer hinna blogga ett dugg - varenda ledig stund går åt till att plugga.

   Det känns verkligen jättetråkigt att jag inte kan hålla igång bloggen, men jag hoppas ni ser fram emot kommande vecka lika mycket som jag gör. Det kommer bli massor med bra inlägg ändå! Kanske bättre än nu tillochmed.

   Puss på er tills vi hörs igen!♥

fina ekipaget victor & lilla prim från dm:et förra helgen


the thruth is - you're beautiful as yourself

Vi människor vill ofta att någon ska vara stolt över just oss. Att någon ska se det vi gör, och berömma oss för det. Vi känner oss så värdelösa om ingen ser oss, om ingen berömmer, om ingen peppar. Om vi bara får höra massor med tjat och att man bara gör fel hela tiden.

   Är det så vi vill leva? Kan vi inte berömma oss själva istället?!

   Vi vet väl när vi gör rätt, och när vi gör fel. Det sistnämnda kan vara svårt, men ofta får man höra "det där är fel, du får inte göra sådär" osv, och då borde man ju vara smart nog att förstå att nja, jag gör nog inte det där nästa gång.
   Måste någon säga åt oss att vi gör rätt? Det enda vi törstar efter är att någon ser oss.

   Mina föräldrar ser mig. Mamma berömmer mig om jag gör rätt, även fast det kanske inte känns rätt. Har jag ridit fint, så säger hon det - och då känns det lite bättre fastän jag inte själv tyckt det.
   Vi måste börja lyssna mer på oss själva. För alla måste kunna lita på sig själva, på den egna magkänslan. Som det är nu så kan vi inte tro på oss själva alls, vi är så upptagna av alla andras intryck. Kan vi bara inte sträcka på oss, höja hakan och strunta fullständigt i hur vi ser ut, hur vi rör oss, hur våran röst låter?
   Jag blir så ledsen när jag träffar tjejer, som hela tiden frågar "Hur ser jag ut? Var det bra nog? Håret ligger väl inte fel?"

   JAG är inte perfekt, inte ett dugg. Efter någon timme i skolan ligger inte håret som det var meningen att göra, min finniga hy ser inte alls lika bra ut som den gjorde på morgonen, men vet ni?
   Jag har slutat bry mig. För vad ska jag göra åt det? Vore jag så inriktad på alla andra runtomkring mig och vad de tycker om hur jag ser ut, så hade jag kunnat gå och lägga mig under en sten och dö istället. Det finns inte tid till att bry sig om komplex och om sitt utséende, istället kan man leva livet som man vill att det ska bli levt och ta vara på alla stunder man istället tillbringar åt att gå runt med en klump i magen över vad man äter, hur finnig man är eller att man glömde tvätta håret kvällen innan.
   FOLK KANSKE BRYR SIG. Men om du gör en större grej av det än det egentligen är - då lovar jag dig, de bryr sig bara mer. Och de är precis som du. De vill också ha uppmärksamhet och vill höra att de är perfekta. Och sedan far tanken genom ditt huvud - TÄNK OM DE LJUGER???? De kanske bara är vänliga nog att inte säga att jag ser ut som ett vrak? Don't even think so. Det är så onödigt. Din bild av dig, är inte densamma för alla andra.

   Så istället, säg innan din kompis ens hinner fråga, "Gud vad fin du är." Det värmer. Och det är det, när det kommer spontant, man vill höra.


påskharen

Nu är det tänkt att jag ska iväg och rida min lille gule påskhare!

   Är... rätt så taggad men känner att det kommer bli svårt att ställa in sig från igår. Att gå från storhäst till PONNY blir lite svårare den här gången. Jag var så nöjd från igår och tänk om jag blir så missnöjd idag att jag vill rida storhäst istället? Åsa, min dressyrridlärare, kommer vägra att gå med på det. Hon precis som alla andra tycker att man ska utnyttja ponnyåren medan man kan. Men jag vill ut och iväg och in med nya utmaningar!

   Efter ridningen så åker jag hem igen, har mycket skolarbete och det där att hänga i stallet, har jag tyvärr inte tid med. Dessutom har jag ju tagit farväl till en annan plutthäst också - Jack. Usch, får en klump i halsen av gråt bara jag tänker på det.

   Nog med sentimentaliteter. Puss&hei!


sometimes it lasts in love, but sometimes it hurts instead

   Tanken på dig, med någon annan i framtiden, ger mig en klump i magen.

   Tvåtusenelva gånger har jag försökt gå vidare. Sagt åt mig att det inte funkar. Men jag älskar ju dig mest i världen, och det att det är dig som mitt hjärta är ämnat för börjar mer och mer gå upp för mig nu. Alla andra kan säga vad som helst, och jag bryr mig knappt om att du inte har känslor för mig; för att jag är menad för dig.
   Och det att du sårat mig, så många gånger. Att jag gråtit mig till sömns. Det är bara ett myggbett, kliar och irriterar men försvinner efter ett tag. För folk ser i mina ögon; jag har inte gått vidare. Jag har inte slutat älska dig.

   Gammal kärlek rostar aldrig, men min var aldrig gammal och den kommer aldrig rosta. I may have founded the one that my heart was made for.

   Tänk när jag var i dina, just dina armar. Det var den bästa stunden i mitt liv, jag kände mig så trygg.. Så otroligt trygg.


schrimps




   På något sätt har jag börjat få en chrush på räkor.
Under hela mitt liv har jag hatat dem och omärkligt skjutsat in dem i ett hörn på tallriken och med missnöjd min tillslut tuggat i mig dem tillslut för att jag blev tvingad, men tydligen kommer räk-febern med åldern har jag hört. Det är himla gott till soppa, typ som jordärtskockssoppa eller avocado och créme fraiche. Jag känner absolut ingen som tycker om det, dock tycker jag absolut inte om att skala dem.... Slipper helst. Gillar någon utav er räkor?

   Well, jag ska inte snacka mat men jag blev så sugen när jag såg bilderna... Sommar all the way! NU SKA JAG PLUGGA HEHEHEHEH konstigt?........... Ångest.

   Ikväll blir det ridning, en fågel viskade i mitt öra att det kan kanske bli stor häst.....
Ha en bra kväll!♥

var stark

I förrgår så blev jag så otroligt, otroligt arg.
En utav mina 'vänner' på facebook hade lagt upp en bild på en tjej ur hans klass som kanske, mja, inte var så passande. Grejen var den att 1, han använde den inte som i ett roligt syfte (hon visste alltså inte om den) utan skrev att hon var ny i klassen och man hörde ju liksom hur hela bilden dröp av sarkasm och äckel och 2, alla hans vänner sätter sig sedan och kommenterar detta och tror att de är så grymt tuffa när de klankar ned på någon.

   Jag blev så otroligt arg. Så arg att jag fick lust att göra något helt sinnessjukt. Först tvekade jag på om jag skulle kommentera bilden. Jag menar, denna killen är två år äldre än mig och det känns så fånigt att kommentera en bild och låta arg, när man egentligen vill skrika åt honom i verkligheten och fråga honom om han ens tänker på hur kul det skulle vara för henne om hon såg bilden. Hoppas ni förstår vad jag menar?
   Men efter att jag såg den här videon om Nick Vujicic, ändrade jag mig. Redan då var det några som hade kommenterat bilden och faktiskt uttryckt sitt ogillande, och jag kände mig manad att ställa mig på tjejens sida. Jag menar, så gör man inte. Inte ens om det är kul. För trots att hon kanske aldrig skulle se bilden, SÅ SKRATTAR DE ÅT HENNE. De äcklas av henne. De utgör henne offentligt som något äckligt.

   Gör man, helt seriöst, så? Skulle han göra så mot sin bästa vän? Nej. 
   Visst, sedan tog han bort bilden. Men jag accepterar verkligen inte sånt där. DET är äckligt, motbjudande och otroligt elakt. 

   Om någon någonsin klankar ned på er, eller eran vän - ställ er på hennes/hans sida. Det är mer värt än allt guld i världen.


bild från google


kära 16åriga jag



   Tänk om jag, som sextonåring, får bröstcancer?
Jag kanske får höra att det aldrig kommer bli bra, att den aldrig kommer försvinna. Ingen jag känner, har vad jag vet, bröstcancer - så jag kan inte alls ens fantisera mig fram till hur det skulle kännas. Dock har jag ungefär 10% chans till att få hudcancer när jag blir äldre på grund av mitt födelsemärke, och jag tar allvarligt på det och vill bli av med den så fort som möjligt. Jag kan få cancer. Hör ni det? JAG KAN FÅ CANCER.

   Jag blir så otroligt berörd av den här videon. Runt 1.50 börjar jag grina så tårarna bara sprutar.
"Kära sextonåriga jag, du är stark, och det kommer bli bra".

   Jag har så mycket att vara glad över här i livet. Men det är okej att vara ledsen. Numera, här i världen, så ska vi alltid vara glada. Vi ska vara starka, 'normala', inte göra för mycket intryck. Men om man vill vara ledsen? Om man vill gråta, sparka, skrika? Får man inte göra det då?

   Jag har så många känslor som vill ut. Jag känner mig inte tillräcklig, eftersom att mina känslor inte passar in i omvärldens mall. Jag är inte som alla andra. Det är bara det, att alla mina vänner, känner likadant. De går också runt och känner saker som de inte låter komma ut för att de är rädda för att folk ska tycka illa om dem då.



   Eller tänk om jag inte hade några armar eller ben?
Gör det mig till en sämre människa? Gör det mig elakare, fulare, dummare? Den här killen, han är så omänsklig att han är underbar. Han tänker som många andra inte gör. "What kind of husband am I gonna be, if I can't even hold my wifes hand? ... But I realise, I may not have hands to hold my wifes hand, but when the time comes, I'll be able to hold her heart - I don't need hands to hold her heart."
"Every single girl right here, right now - I want you to know that you are beautiful. You are georgeous just the way you are."

   Jag har så mycket att vara tacksam för. Problem eller saker jag är ledsen för, de ska inte få mig att känna mig som en sämre människa. Jag kanske inte ser ut som en modell, men jag är vacker ändå. Inte ens de tycker att de är vackra nog, många utav dem! De svälter sig, dricker, drogar... Och jag, jag är vacker och behöver inte svälta mig. Ingen ska behöva svälta sig alls, för de som gör det, ser inte hur vackra de är. Min bästa vän är vackrast på jorden och hon svälter sig. Om hon såg hur fin hon var, och hur lite folk bryr sig om hur hon ser ut, och om hon bara kunde slippa tänka på sig själv, så skulle hennes liv vara mycket lättare.
   Vi borde ta vara mer på stunderna vi har. Vi ska vara glada över att vi kan gå, prata, skratta, hålla någons hand. För det finns folk, som inte har den möjligheten. Det finns de barn, som dör när de precis har fötts på grund av något som gått snett. De får aldrig chansen att älska någon. De får aldrig chansen att leva ett liv. Vi fick chansen, vi hade tur.
   Ni som sitter här just nu, ni har överlevt. Ni kanske har det svårt, ni kanske inte tycker att ni räcker till, men det gör ni.

Låt aldrig någon säga åt er att ni inte duger till. Låt aldrig någon säga att ni inte är vackra. För det är inget fel på er. Ni är vackra, smarta, glada, snälla - bara ni låter er vara det. Den enda som sätter gränserna - det är ni själva.

Love, peace & understanding.

jónsi



   Denna dagen vill jag bara ska ta slut så fort som möjligt.
Skoldagen alltså. Så jag kan komma hem och plugga och bli av med all ångest som trycker på mina axlar... Svenskan har jag ju mest i, helt klart. TVÅ uppgifter till om två veckor - båda tar massor med tid. Blä.

   Well, numera är jag Amalia liten. Jag som alltid tyckt att jag är stor, är lång, väger mycket blablabla.. Folk växer om mig. Jag är tydligen liten nu. Hur är man liten? Är det då man knappt når upp till skåpet och alltid måste se upp på alla andra? Åh det känns så fånigt. Jag som ska vara stor! Jag har alltid känt mig så stor, vuxen, stark. Kanske dags att ändra uppfattning om mig själv? Såklart att det är okej att vara liten, jag tycker om att vara liten också. Men... jag passar inte som liten, för såfort jag hör mitt namn i samma mening som liten ser jag bilden av mig själv suga på tummen. Weird, men så är det.

   Nu står Jónsi på högsta och jag försöker peppa igång mig till den har himla korta skoldagen. Går bara 3 lektioner, så det är rätt....... skönt tror jag.
Kram!♥

ett sista kapitel, som jag har förälskat mig i

   Träningen total-sög.
För min del alltså. Tror jag aldrig någonsin har varit såhär ofokuserad och irriterad på mig själv någonsin förut, så det sög hårt everytime. Gjorde dock en snygg grej, kanske två, men det var allt. Svårt när man känner sig så himla tunn, spinkig och trött och alla andra köttar på som idioter. Ibland önskar jag att jag vore större!

   Dock... Love & Love. De gjorde min dag, så himla fina grabbar de två är. Blir glad av såna som dem, som kommer och ler och är glada när man ska in i hallen. Höjde mitt humör 5-6-7-8-9-10 snäpp sådär.
   Nu ska jag lägga mig och läsa, men känner mig så opepp att jag inte vet om jag vaknar imorgon. WHEN I SLEEP I DISAPPEAR.

Ge mig lyckorush, tack hei♥


you shoot me down, but i. wont. fall

Det var riktigt skönt att jobba igår faktiskt.
   Just därför att det inte fanns så mycket att göra. Bar mest vatten, mockade lite, sopade och tog in/ut två grupper. Tror faktiskt att det var just det jag behövde. Tillslut så hängde jag med de lite äldre tjejerna (och en kille faktiskt... höhö) som skulle rida och vi snackade om allt möjligt. Kände mig inte stressad ett dugg och det var så otroligt skönt.

   Dags att ta tag i en ny dag då. Velar fortfarande fram och tillbaka, ska jag träna, ska jag inte? Svårt att bestämma sig. Skulle vara skönt att sitta hemma med läxor och veta att man får de gjorda, men samtidigt, vem vill inte träna?

   Taggar igång till Titanium just nu, den låten får mig att tänka på en person som jag är så grymt, grymt förälskad i nu att det bara inte går att tänka sig mig med någon annan.
Well, nu är det dags att göra mig iordning. Puss♥


stress




Hallou!

   Jag har varit superstressad i två hela dagar nu.
Det gör att jag tappar koncentrationen på mattelektionerna tillexempel och glömmer att tänka efter två gånger, får andningssvårigheter (höll på att svimma innan jag skulle hem för att jag blev så stressad) och bara tänker på hur jävligt skitigt livet är just nu. Det är alldeles för mycket som snurrar i mitt huvud just nu. Jag kan inte komma över en grabb jag nästan tyckt om för länge och för mycket, skolan slänger läxor över mig som om jag vore en papperskorg, jag jobbar, handbollen tar sin tid, och dessutom måste jag visa mig stark inför vännerna.

   Dock är det över snart.
Imorgon är stressen borta, hoppas jag i alla fall - om vi inte får fler läxor. Resten utav veckan kommer bli mycket bättre för då gör jag nästan absolut ingenting = massor med tid för plugg. Men det är svårt alltså, att hinna med.

   Därför har jag inte bloggat. "På riktigt." Vi får se när jag är tillbaka, "på riktigt", kanske först i helgen. Men skolan måste ta sin tid, fastän jag inte vill.
   Nu ska jag iväg & jobba, men först ska jag ta itu med svenskaläxan och äta en ordentlig middag.
Puss på er♥

och när man står där

Händerna darrar. Tankarna far runt, runt som inuti ett bålgetingbo. Jag kan inte andas. Lillebror eller mer än så? Det lutar mer åt det sista, jag känner det, djupt här inne. För jag vet vem jag älskar. Jag vet vem jag har älskat hela tiden, dag ut, dag in. Jag vet vem det är vars leende jag - helt oklanderligt - dör för. Han som fått mitt hjärta att slå i de mest ledsna stunder, han som jag känt mig trygg hos. Och det är inte du. För ett år sedan träffade jag den rätta och han är den rätta än, har jag sagt något annat är det för att lura mig själv.
   Men jag är inte lycklig. I detta spelet är jag redan given förlorare och hur jag än armbågar mig fram så är jag minst, svagast och sämst. Jag har aldrig varit stark nog och kommer aldrig vara på hans nivå så jag... ger upp.


   kärlek kan gå & dra något gammalt över sig. dö. dö för i helvete.


it's not your fault love

Det känns som att jag flåsar det där beslutet i nacken. Som om jag dag för dag kommer närmre, och snart är jag förbi. Kan mitt hjärta verkligen börja slå på ren tankekraft? Det känns som att det gör det nu. Är jag verkligen så förstörd?
   Oavsett om jag vill bromsa ned min fart - jag vill inte bestämma mig nu, så är det dags.
   Snart är jag hos dig igen. Ser ditt leende. Känner din doft.
   Hjärtat slår. Känner du? Det slår nog för dig.

   Jag vill inte ta någon annans plats. Jag vill inte förstöra för dig, för jag kan vara hemsk. Jag kan förstöra allt på bara några dagar, jag är alldeles för feg för att leva på ett flow och låta saker vara ett tag. Men jag älskar dig. Älskar dig så himla mycket.



Men jag känner mig så liten och så ensam. För i dina ögon är jag stor. Men för alla andra, då är jag liten och de kan inte förstå
. Jag behöver någon som du, någon som tycker om mig som den jag är. Som säger åt mig att jag är fin, som gillar mitt hår, som tillochmed gillar mitt födelsemärke på halsen som jag är helt galet äcklad av själv.
   Vet du hur mycket jag saknar dig här bredvid mig? Du ska vara här. Härhärhärhär. Jag saknar dig tätt intill mig, ditt skratt, din frustration. Ingen kan förstå hur mycket jag behöver dig. Du är min. Och jag älskar dig mest. "Nej du lägger på" alltså åh jag orkar inte.

   Jag ska försöka. För din skull. Men om det går åt helvete, den här gången också? Fan, då pallar jag inte mer... Jag gör verkligen inte det.



Jag behöver bara veta om det här kommer funka. Om det verkligen finns något för oss. För i sådana fall skulle jag ge allt jag har.

i mean, you're so shy..?

jag tycker om dig så himla mycket.

trodde att det skulle vara lättare den här gången. sanningen är att - det är det inte. det gör ont nu också.


DM på Vällingby


Hannah & Sessan






Well, idag drar jag iväg utrustat som en fotograf till stallet.

   Det är nämligen DM (Distriktsmästerskap) som Sjövillan håller i, de fick låna våran anläggning helt enkelt. Där spenderar jag dagen från 12:00 och framåt. Tills dess ska jag göra min engelskaläxa som jag ska presentera på tisdag om reklam, och pyssla lite i mitt rum.

   Jag satt ända till halv ett igår och stirrade ut genom fönstret. De där smsen kompletterade känslan av att flyga, usch vad lycklig jag var. Jag älskar den här killen så otroligt mycket, för han vågar. Saknar hans kramar... Buhu. Jag minns när Carro fick dra mig ifrån honom i Enköping på lördagskvällen, haha åh älskar... Ringer nog honom senare idag för jag saknar hans röst lalalalaaa.

   Behöver frukost nu, hungrar ihjäl.
Puss♥

please, kiss it all better

jag vore den perfekta flickvännen för dig,
jag skulle göra precis vad som helst för att vara det.
jag skulle göra vad som helst för att jag skulle vara den första du ringde om det hände något häftigt, tråkigt eller ledsamt
jag skulle skratta åt dina skämt, fastän de inte var roliga
jag skulle finnas där.

det låter så lätt. men hela världen är emot oss och jag vet knappt vad jag själv vill.

en 97a ska inte vara förälskad i en 99a


det är över nu, och jag som aldrig gillat nostalgi



Hey Miss Hattie we're baaaaaack!!!

   Just nu står Kent på i min stereo (ni vet... såna där man använde på medeltiden och stoppade in skivor i? aaaah precis, stenåldersmaskiner) och jag mässar med i allting Joakim Berg sjunger. Hade jag haft en tro hade jag absolut trott på Kent, i mina öron är de höjden av healing.
   Jag skulle tillochmed kunna tänka mig att stå i en kyrka och skriksjunga deras låtar, så bra är de. Egentligen förstår jag inte hur några låtar, eller snarare deras texter, kan bli så betydande för oss människor. Vi klamrar oss fast vid dem, som en tatuering på motorcykelknutten. Precis så. Precis så är vi.
   Men Joakim Bergs låtar är som vackra dikter, varje rad så komplett. Han är så otroligt duktig att jag får gåshud.

   Eftersom att jag åt upp fiskpinnarna till lunch så blir det filmiddag. Eller, fil och fil... Valioyoghurt med hackade valnötter, russin och cocos. Det & Kent & städning? Lördagskvällen = komplett. 

   Life don't get any better than this...♥

hey whatever




Heiheihei!

   Sängen är, efter en halvtimmes kånkande och släpande (låt tillägas, jag gjorde det helt själv och min rygg var trasig redan innan dess = stor anledning till att inte göra det själv... = jag är himla duktig) äntligen flyttad! Dessutom bytte jag lakan och dansade runt till gamla Westlife-, Britney- och BWO-favoriter. Och stretchade ryggen. Och åt godis. Och... och... och.... tillbringade x antal minuter framför datorn. Vilket jag inte skulle göra.
   Jag känner att jag har massor att göra (fortfarande) så resten utav dagen fram till middag får jag verkligen inte sitta framför datorn, men det är ju så himla himla svårt... Jag måste börja trappa ned på det nu, annars kommer jag inte ha någon tid till skolan alls. Usch, ångesttankar..!

   Well, ni ser tröjan jag har på bilden? Det är världens mysigaste! Jag skulle kunna gå runt i den dag ut & dag in på helger och sommarlov. Den är varm, skön, lite småullig och knapparna går upp hela tiden så att jag måste knäppa om dem. Som om den levde sitt lilla egna liv.
   Whotever, klockan tickar och rummet är fortfarande inte städat. Hörs imorgon, puss♥

would'nt mind spending this day by your side



Jag tänker inte gilla... Tänker inte. Det gör så ont. Love dies, your have.

Thiz made me cry.


the most radical thing to do is to love someone who loves you - even if the world seeming telling you not to



Hallou!

Sitter just nu med The Ark på högsta och funderar skarpt på att flytta om i mitt rum. Mest funderar jag på sängen, för jag hatar där den står just nu. Och varför gör jag det? Jo, för att jag inte kan se himlen. Jag vill se den varje gång jag ska gå och lägga mig.

   Well, ridningen idag gick bra. Red ut på Gulding och vi busgalopperade i skogen, men det roliga var att han inte alls stack eller fick totalt flipp, han låg visserligen på men höll sig i skinnet. Han kommer bli en så fin ponny tillslut! Det märks dock att jag inte har ridit på ett bra tag, kände mig väldigt flaxig hit och dit men det får jag slipa på i höst helt enkelt!

   Innan jag börjar städa i mitt rum och flyttar om, så borde jag äta lunch... Kommer glömma det annars. Jag är så dålig på att äta på bra tider, jag är en sådan som småäter hela tiden istället. Fy på mig! Har aldrig varit för mat, det ser gott ut men tar för lång tid att laga... Haha! Därför blir det nog fil eller något.
Vi hörs senare, puss ♥

jag kommer efter



   Ibland på sommarkvällarna, då himlen är ljus och klar, kan jag ställa mig i fönstret i mitt rum och bara drömma mig bort. Luta underarmarna mot fönsterkarmen och stå där och blicka ut över villaområdet jag bor i. Jag har världens bästa utsikt över himlen. Och jag älskar den. Hade jag kunnat beskriva mitt liv med någonting som redan finns, hade jag sagt himlen.
   Känslan jag får när jag ser en vacker kvällshimmel, eller för den delen en himmel under strålande dagssol, är obeskrivlig. Ibland kan jag tänka på hur många andra det är som står och ser upp mot det där blå och tänker exakt samma tankar som jag gör, hur många det är som också längtar bort, bort och långt bort iväg. Sådana som skulle vilja byta plats med mig, och som jag skulle vilja byta plats med. Och plötsligt känner jag mig så liten, så otroligt liten. Konstigt nog trivs jag med den känslan, att jag är liten och ensam och utan kontroll medan hela vidas världen marscherar mot mig. Jag känner mig så trygg.
   Att sitta på en gunga, med vinden fladdrande i håret, suset i magen och se rakt upp i den ljusblå himlen... Jag vill så gärna flyga. Jag skulle vilja hoppa av gungan och sedan fortsätta uppåt, lämna marken och därmed förlora känslan av att känna totalt. Jag är så rädd för känslor.

   Och när jag står där i fönstret, så känner jag mig som fem år igen när jag stod på en strand i Mallorca och kramade sand mellan mina små fingrar. Jag kan känna kornen under naglarna, kan känna suget i magen då jag ser upp mot himlen, och med en femårings röst frågar jag mig själv om de där hemma kan se samma himmel som jag gör. Om de tycker att den är lika vacker som jag tycker att den är.

   Skulle jag få uppleva precis vad som helst, så skulle jag så gärna vilja ligga på ett moln och se ned på världen. Utan känslor. Helt fri. Fri som om jag hade vingar. Är det där uppe du finns nu Marcus? I sådana fall kommer jag efter dig - precis här och nu.

men ska jag falla, ja då ska det finnas tid att falla fritt




Ciao snyggingar!

Sitter nu med gåshud på armarna och lyssnar på Melissa Horn. En rad jag fastnade för var "men ska jag älska, ja då ska det finnas tid att älska fritt" från Falla fritt. Känns som att den passar ihop rätt mycket med det jag går igenom just nu, kan ju säga att... Jag är otroligt glad. Och Melissa sjunger så otroligt fint. Mina favoriter är absolut Hanna & Vår sista dans. Melissas låtar lyssnar jag som mest på när jag mår dåligt, men inte denna gången!

   Dagen har gått så otroligt långsamt, inte de bästa lektionerna kanske. Men sista NO-lektionen var grym, Lisa & Linnea garvade facen av sig och jag försökte (försökte...) jobba. Sedan drog jag och Linnea och köpte godis och hann snacka igenom en del också. Det är så skönt att vi inte kämpar om samma kille längre, den tiden var verkligen så hemsk. Men nu är den över!



   Nu ikväll är det dags för ridning! Jag har inte suttit på en häst på väldigt, väldigt länge och det är hemskt. Eller länge? En vecka. Deathdoom. Dödsdom alltså. Hade inte klarat en dag till.
   Helgen är SÅ chill. Inga tider att passa förutom ridningen imorgon, och DM 12:00 i övermorgon, men innan/efter det så hinner jag göra precis vad som helst = blogga & städa & plugga. nulife.

   Nu har jag börjat gråta. Melissa är för bra. Dags att byta till He is We istället som påminner om en grabb jag saknar en aning för mycket, det kan ju bli måndag nu tack? Yarå.
Puss på er!♥

cause lovers dance with the feeling in love, spotlights shining; it's all about us



Gomorrn!

   Igårkväll när jag låg i sängen för att vänta på min sömn insåg jag att det är just nu jag ska leva mitt liv, när jag känner att känslan av frihet finns där. För just nu finns det inga måsten i mitt liv, jag är inte arg på någon, är inte avundsjuk, jag är ful men känner mig ändå okej-snygg, handbollen går bra, ridningen... ja, det är inga fel på den liksom, jag bråkar inte med någon, jag är inte deprimerad. Och det var en så himla skön känsla att känna - det är inget fel på mitt liv!
   Sedan vet jag av ren erfarenhet att känslan kanske sitter i några dagar, sedan får jag en depressionsdipp - men istället för att sätta mig och vänta på den så ska jag leva livet fullt ut. Skärpning liksom!

   Nu borde jag dansa iväg till badrummet, för denna dagen måste verkligen bli bra. Förutom att det är Håkan på Grönan ikväll och att jag inte ska gå... Det gör mig ledsen. Men nästa år, då jävlar...
Puss♥

kärlek dör, det har min gjort


fastnade inte riktigt på bild idag så det blir en från i förrgår



Well, dagens skoldag gick så himla fort. Tyskaläxförhöret var absolut ingenting att stressa upp sig över, nästan lite för lätt och jag kunde spinna fritt - det såg inte alls ut som proven i sjuan som var dödliga ibland alltså. De var så lätta att jag blev osäker på om jag verkligen hade rätt för så lätt kunde det väl inte vara liksom? Haha. Vi får inga betyg på detta läxförhöret, är lite småsur över det faktiskt för att jag vill veta. För henne kanske det inte är viktigt, men det är det för mig.

   Nu blir det dags att äta, för nu ikväll jobbar jag! Inte världens lägligaste kanske eftersom att jag har lite, lite för mycket läxor. Men det tar jag ikväll när jag kommer hem runt nio. Kommer förmodligen vara helt slut, speciellt min rygg kommer göra ont, så vi hörs helt enkelt av imorgon - om jag inte unnar mig lite sovmorgon.

   Vi får se, see ya later aligator♥

som igår hjärtar imorgon - du är allt jag har kvar

Hei!

   Aj vad ont min rygg gör idag. Grodhoppen igår var alltså ingen höjdare, men jag har gått igenom smärta förr. Träningen kändes både bra och dålig, bra för att jag kom på många genombrott och för att jag innan busade med Love & Love. Vi snackade känslor, handboll och handboll och tjejer haha. Samt att Erik var där sedan, det kan jag bara inte ignorera totalt. Dålig för att Enköping-tempot inte sitter kvar riktigt, och för att jag sög i försvar. Bläbläblä.

   Jag kanske borde plugga nu - anledningen till att jag gick upp så tidigt? Det är tyskaläxförhör idag och det känns rätt viktigt att lägga ribban högt. Förra terminen låg jag ju på A-nivå, det kan jag räkna ut baklänges på ett finger. Jag vill inte tappa nu! Tyska är så grymt viktigt för mig, men jag märker att det är svårare nu än förr - kanske mer för att jag knappt sett ett enda tyskt ord under hela sommaren än för att jag försämrat mig....

   Äsch. Nu är det Kent på högsta, jag ska fixa håret och sedan blir det plugg i en timme eller något. Vi hörs!♥



"är du trött? kom hit och få en kram då"

‎man älskar inte någon för dess ålder, utseende, längd eller bakgrund.
man älskar inte någon för dess charmiga leende, kralliga mage eller tuffa attityd.
man kommer aldrig älska någon mer för vad folk säger om honom.
man älskar någon för hur den får en själv att känna bara av ett litet, litet leende.

annie you're a star, it's just not going very far - you'll be famous as you are




Halloj.

   Idag ska jag och Linnea gå helt utan smink. Dock.... ser jag ut som en prickigkorv och det är inte lika kul kanske. Jag förstår mig verkligen inte på mitt ansikte, så fort jag inte vill ha finnar så är de där. Vilket kanske inte är så konstigt? Äsch, jag får leva med dem idag.
   Dag ut, dag in (i princip) i ett år har jag använt smink; och det är ju sjukt egentligen. Jag är en sådan som blir mycket snyggare med mascara - men det är också det enda jag använder. De mörka fransarna ramar in mina ögon och gör dem större vilket jag gillar, och dessutom finns det liksom en 'fokuspunkt' i mitt ansikte.

   Jag sade ju igår att jag inte kände mig pressad med skolan - det gör jag dock nu ska jag säga er. Det är tyskaläxförhör IMORGON och jag känner mig alldeles för osäker. Dock betygsätts inte det första läxförhöret men jag vill inte bli knäckt om det går dåligt. Så därför ska jag sätta mig och läsa igenom den nu så att jag inte är helt lost..... Usch. Livet kunde bli bättre.

   Ni får ha det så bra tills ikväll, puss♥

räddaren i nöden

Jag sitter mållös på stengolvet. Mina läppar och fingrar darrar, jag kan knappt förstå det som nyss har hänt. Det senaste smset lyser mot mig, svarta bokstäver mot vit bakgrund. Som om orden måste understrykas med svart penna, som om det finns någon undermening i orden. Men det gör det ju inte. När mina ivägsvävade tankar tillslut åter en gång landar på den där pojken, känner jag hur hela världen försvinner. Okontaktbar. Jag hör deras röster men jag vet inte vad de vill säga, för plötsligt är det så tydligt.
   Igår kanske jag var olycklig, ledsen och olyckligt kär i en annan pojke som för i övrigt inte älskade mig tillbaka. Men du tog mig med storm, ryckte ner honom från hans piedistal, gav mig ett slag i magen som vände hela världen rätt igen.
   Jag kan känna din luft i mina lungor, ditt hår mellan mina fingrar, värmen mellan oss, fastän du inte ens är här. Jag kan höra din röst, se ditt leende, fastän du är så långt bort. Vem sade att åldern spelade roll? Vem sade att man förälskade sig i någons ålder? Det finns så mycket mer under ytan, sådant som man aldrig ens skrapar på om man inte tar sats och ger det en chans.
   Orden lockar på mig igen. Svart mot vitt. Du är svart och jag är vitt. Vi understryker allt. Vi ger allt en mening.


▲ du tror att du kan få mig tillbaka med de där orden? ha, skaffa lite distans

Var så jäkla arg när jag gick hem från skolan idag. Så otroligt arg. Förlåt Linnea men jag visste knappt vad jag skulle säga faktiskt, Erik vännen ringde och vi snackade lite om hans skola. Åh, saknar grabben♥ Har ju bara vart utan honom en dag men ändå, hallå?

   Nu blir det plugg med musik på högsta, är fortfarande arg men det går över.. I'mouttahheeeere. Well, livet rullar annars och jag är inte stressad för fem ynka. Så värd känsla. Dock måste jag börja plugga nu för att hinna.
   Puss♥


egentligen är du inte kär i mig och egentligen är det okej med mig för jag blir aldrig kär i nån sånt där är slöseri med tid men då slösar vi bort våra liv och jag tänker alltid på dig i april. ge mig en kyss innan du går att bygga en dröm på en kyss innan du går en kyss att bygga en dröm på egentligen älskar du inte mig och egentligen är det okej med mig för jag älskar ingen alls sånt där är slöseri med tid jag var ingen..... du var aprilhimlen


▲ du satt tätt, tätt intill och jag kunde höra dina andetag. jag kunde aldrig förstå att jag aldrig mer skulle ha dig här bredvid på samma sätt en enda gång någonsin igen


▲ utan dig är jag aldrig stark, aldrig hel, aldrig så vacker

Det kan ta slut i morgon
eller hålla på för alltid
ibland är det så

Så säg som det är
för den här gången
krävs det mer
innan jag öppnar armarna
förlorar mig
och känslorna faller fritt
på midnattsgatorna
för vem skulle bry sig
om våra hjärtan blev förstörda?
Men allt det här vänder sig
in i mig

Och du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet


kan man verkligen älska två personer samtidigt, utan att allt blir falskt & fel?

▲ behöver någon ens mig?





Den tanken har furit genom mitt huvud så många gånger. Jag vet att mina vänner behöver mig, det tar jag nästan för givet. Men finns det någon annan som behöver mig så starkt att det är mig han tänker på innan han går och lägger sig? Att jag är den enda han vill hålla om och trösta när jag är ledsen? Att jag är den, som han känner att han älskar mest av allt?

   Det fanns en människa som jag trodde kände så för mig. Jag trodde att vi skulle bli mer än bara vänner. Men jag trodde fel.
   Mitt liv ändrades för hans spel, jag levde efter hans regler, dämpade mig själv på grund av saker han gjorde. Jag ville vara hans allt, för han var redan mitt. Men han tog ifrån mig MIG, det fanns inget kvar av den jag ville vara tillslut. Jag gav och gav, men fick knappt något att ta.

   Det var ett sådant misstag. Han gjorde mig så ledsen, så ofta. Vi var inte ämnade för varandra och det har jag kunnat acceptera nu, på bara några dagar försvann pirret i magen och jag har kunnat acceptera att vi bara är vänner. Jag har kämpat, kämpat och kämpat; funnits där för honom som en klippa i stormen medan alla andra träd har fallit, jag har sett honom förändras, jag har sett honom älska, jag har sett honom hata... Och vi blir aldrig som vi var då.

   Man ska kunna gå vidare utan att vara helt trasig efteråt. Och jag är inte trasig, inte ett dugg. Jag är snarare arg - på mig själv. För att jag inte bestämde mig tidigare, och inte såg på honom att han ljög mig rakt upp i ansiktet. Då hade jag sluppit smärta.

   Han var mitt allt. Mitt livs kärlek - trodde jag. Men mitt livs kärlek ska känna något för mig, han ska kunna återgälda de känslor jag har för honom, och det gjorde inte han. Så det finns någon annan därute (någon som jag kanske redan funnit...) som verkligen är ämnad för mig.
   Jag har släppt honom nu. Jag är stark och ensam och ska hitta den som jag verkligen älskar, och den som verkligen älskar mig.






Jag vet hur jag vill känna för en människa. Och jag vet, precis, vad det är han behöver säga för att få mig att smälta. Att höra att jag är perfekt, få att honom att le och vända bort blicken när jag ser på honom på det där sättet som han tycker är så sött, sista kramen på kvällen som är så galet mysig, han tätt intill. "Jag tänker aldrig släppa dig nu". När vi påbörjar samma mening och börjar skratta. När han ska sitta närmast, han är given vid min sida. När han säger att han älskar mig.

   Folk har sådana fördomar, de vill bestämma över mig och mitt liv, de tror att de vet allt för att jag berättat det viktigaste. Men denna gången ska jag hålla saker och ting för mig själv, ta ett djupt andetag och inte låta någon komma innanför min mur om jag inte har fullt förtroende för personen.

   Hos honom är jag hel, stark och underbar. Han får såren att läka och det är det jag allra mest behöver. Jag behöver någon som ersätter tårar med leenden, som håller ihop mig till den starka Amalia jag allra helst vill vara.

we've come a long way; from now until then - but I know you and I can live those days again




JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄKLAR.

   Imorse när jag skulle sätta mig upp gick inte det utan att jag behövde pressa mig upp med händerna. Min mage is a mess, men gud vad snygg den är! Ytligt men sant. Jag har massor att göra idag (ska gå nästan direkt från skolan till hallen, dels för att hinna prata lite med grabzen, men också för att jag inte har tid att sitta hemma) och slutar jättesent så att jag borde sätta igång med allt jag behöver göra. Frukosten får jag slänga i mig i farten.

   Ulrik har stått på konstant sedan bilfärden hem igår, blir så sjukt peppad på livet. Nu känner jag att jag struntar fullkomligt i vad folk tycker & tänker om mig. Dessutom älskar jag vem fan jag vill och vill man inte ha mig, då måste jag ta det stora steget och ta det slaget. Men jag ligger inte ner. Aldrig att jag ligger ner.

   NU BLIR DET FRULLE.
Pusspusspuss♥

"du är söt!" "neeeej du är söt" "meh, nej du e" "meh hallå nej???? du är" "men HAHAHAHAH, du lägger på" "nej du" "neeeej! du"



Vilket jäkla träningsläger!!

   Spårvägens damer kom och tränade oss (fattar ni fattar ni fattar ni???????) och det vart fys och djupa pepptalks redan från början, sådant som jag älskar och behöver för att kunna prestera. Det har inte varit superjobbigt, men musklerna har gjort ont alltså vissa stunder, det har varit svårt att resa sig, prata, skratta...... men varit så härligt!

   Jag har hängt med mina 99bäbisar, (Love & Erik, gaaaash! Finare, kramgoare grabbar hittar man inte!) tränat skiten ur mig, vunnit två värda matcher, höjt mitt handbollsspelande x3, blivit halvkär, lyssnat på Ulrik, ätit apgo korv, mått illa, sprungit, tränat rumpan & magen, haft en papplåda på huvudet, garvat, garvat ännu mer, gosat i "Amalia's corner" med alla goa 99or, varit med världens BÄSTA JÄKLA SPÅNGA 97 och fått Erik att smaka golv osv osv osv.

   Imorgon blir det sovmorgon, så jäkla peppad på min egen säng & tusen sms med Erik haha.
Puss!♥

du är det finaste jag vet

Jag vet fortfarande inte vad jag tycker om den här.... Om den speglar hopp, eller olycka. Om den vill förmedla styrka, eller osäkerhet. För det kan gå så fort, ena dagen är depressionen där igen och slår en blodig mot bottnen.

   Jag ska säga sanningen - jag är så rädd för att mina nära & kära, och dessutom jag - ska falla ner i depressioner igen. Tanken på att jag också kanske skulle välja självmord som sista utväg är bara, bara skrämmande...






Hon snurrar en grön hårtest mellan fingrarna samtidigt som hennes lika gröna ögon stirrar rakt in i spegeln. Visserligen vet hon att det är sig hon ser, men ändå kan hon inte acceptera det. Det är alldeles för svårt att inse att hon har förändrats utan att hon själv märker det. Inte så att hon klivit i ett nytt skal en dag, utan allting hade varit så… självklart.
Allting på henne är grönt. Naglarna, håret, ögonen, kläderna. Det har inte varit så för alltid, linser, hårfärg och en grön affär fixar resten. Hon själv har bara suttit och sett pengarna försvinna.
Det droppar från kranen under spegeln och hennes smink är för länge sedan borttvättat. Det var grönt det med. Natten pressar sig mot fönstret, tyst och kvav, och hon kan inte rå för att hon är rädd. Att hon inte vet var hon ska ta vägen. Att hon inte vet hur hon ska ta sig ut genom den ytterlåsta badrumsdörren som hon spolat ned nyckeln till för att ingen ska kunna ta sig in.
Badrummet skulle bli platsen för hennes död. Hon hade planerat allt så in i den minsta lilla detalj att det nästan var obehagligt, hon hade fyllt badkaret och hon hade tänt jordgubbsdoftande doftljus. Inte bara för att det såg fint ut, utan för att hon själv skulle bli lugnare och vara säker på sitt beslut.
Men när hon väl hade bestämt sig och förberett, så hade hon börjat tveka. Det gjorde henne själv ingenting, hon kände bara en stor besvikelse. Inte över att hon inte tagit sitt liv, utan över att hon faktiskt tänkt tanken.
Klinkerplattorna är svala under hennes bara fötter, och hon ler lite försiktigt mot sin spegelbild medan hon kliar sig på näsan. Hennes ansikte är runt, lite hjärtformat, och kinderna är vita i det gröna ljuset. Badrummet är också grönt, men i en ljusare nyans än hennes hår och kläder.
Långsamt kliver hon i den rosa pyjamasen. Allting är så hyperkänsligt mot hennes hud, som om hon bränt sig och nu äntligen känner precis hur varenda por och fiber känns under hennes fingrar. Det är dags att göra en förändring, det vet hon nu. Hon vet att hon behöver ta ett steg i rätt riktning, skaffa ett jobb och ha tid för de stackars vänner hon har kvar. Mest för sin egen skull.
De kallade henne Asha. Hennes riktiga namn var för länge sedan bortglömt, det var så svenskt och hon riktigt kände avskyn i hela kroppen. Då var Asha bättre, ett eget påhitt då hon helt och hållet bytt identitet. Hon sveper upp håret i en tofs, men det är så långt att det ändå hänger ned på svanken. 


Och så, efter att ha dragit ett djupt andetag, kastar hon sig mot dörren och den går upp med ett brak, och hon faller raklång ned på golvet med ansiktet pressat mot golvet. Blodet rusar i hennes ådror och hon ligger kvar, rädd för att ha gjort sig illa. Det var ju just det hon lovat sig själv att hon inte skulle göra.
Ute i det stora vardagsrummet lyser ljusen vänligt, som om de välkomnar henne. Luften är varm, den doftar av samma jordgubbsdoftljus och hon inser hur mycket hon bara kastat iväg för att finna en bättre värld bortom den som redan fanns. I soffan sitter hennes gamla nalle, som hon nyss kramat och hon hade gråtit tills hon knappt kunde andas av all sorg.
Den frågan som hon alltid frågade sig, var hur hon egentligen tillät sig själv att vara så tankelös. Hur hon kunde spendera pengar på att göra om sig själv till en helt ny människa, så att folk från hennes förflutna aldrig skulle kunna hitta henne igen. 
På darrande ben kliver hon upp. Ute i trapphuset hörs steg, pratande röster och skrattande små barn, men ändå känns det så distanserat till henne. Oavsett om de har närhet till hennes liv, så kommer de aldrig ha en del i det och de kommer aldrig kunna spika sig fast vid henne.
När hon tillslut, äntligen, blir ännu mer medveten om allting runtomkring henne, hör hon musik och samma röst som hela tiden vaggar henne till ro, vare sig hon vill eller inte. Blygt tassar hon fram och höjer volymen, tills hela rummet verkar darra i toner och ljud och Håkan Hellström som bara lovar henne att det faktiskt finns en framtid.
Hon ser in i badrummet, och med ett befriat skratt tömmer hon ut vattnet och släcker ljusen. River sönder lappen som hon skrivit till sin mamma och slänger den i papperskorgen, och då hon vänder sig om för att öppna fönstret för att få lite nytt syre, inser hon hur ljust det har blivit på bara någon minut. Hon kan höra hur hennes väckarklocka börjar skrälla till i rummet bredvid, och förstår inte hur tiden kunde gå så fort att hon inte hängde med den.


Hon finner sig snabbt i sin nya personlighet. Glada, söta Asha med smilgropar som oavsett sitt gröna hår och sina gröna ögon och gröna kläder, tycker att livet är toppen. Hon införskaffar genast en Ipod, som hon fyller med Håkans musik och hon går runt i affärer och hon pratar och ler och skrattar med tanten som alltid brukar sitta på bänken i parken och mata fåglarna. Det är som en aura runt henne, en bubbla av lycka som inte ens fåglarna som virvlar runt hennes huvud kan sticka hål på.
Hon älskar hösten, älskar att gå runt i tjocka strumpbyxor och sockor, med tjocka tröjor och sitta och dricka varm choklad på Bageriet. Hon älskar att sitta tillsammans med damen på parkbänken och bjuda henne på Marabou och bara skvallra om allt och inget, det är på något sätt gamla Asha som gör sig till känna.
När det blir för kallt för att sitta på parkbänken, gör hon det i alla fall. Hon berättar för unga tjejer på skolan hur hon kände sig och hur hon mådde, på grund av alla krav hon ställt på sig själv, och hon går från klass till klass med applåderna i ryggen.


”Asha Nyberg?” Hennes röst är morgonhes och hon håller krampaktigt i en kopp med te. Det är bara hon som går upp klockan fyra på morgonen, och att någon ringer vid den här tiden är för henne helt otroligt.
”Hej. Jag heter Rebecka, och jag…”
Det blir helt tyst för några sekunder. Sedan hörs ett isande skrik och en duns, så hjärtskärande att Asha nästan tappar både den röda telefonen och koppen i hennes hand. Det här är hennes nya jobb; Självmordspolisen. Det behövdes bara lite text på en hemsida och lite publicitet, så ringde helt plötsligt massor med tonårstjejer som var otroligt nedstämda och behövde hjälp. På något sätt blev hon glad av det, att hjälpa sådana som henne. 
Men denna Rebecka som avslutade samtalet i ett skrik, får henne att undra. Och undrandet och funderingarna leder till samma väg som hon gick förut, samma väg som tillslut smalnar av tills det är ett snöre som man får balansera sig fram på. Det går inte att vända. Hon kan bara gå tills tråden slutar i ingenting och hon inser att jäklar, nu är hon fast där igen men med ett större hat mot sig själv än förut. Så som det inte skulle bli. Hon är där igen, hon har fastnat och hon behöver psykisk hjälp – men när hon själv är den enda pysiska hjälpen och telefonen är alldeles för långt bort, vad ska hon göra då?
Hon blir rädd igen. Instängd. Sväljer luft utan syre som förvandlar henne till en darrande mus som inte vågar resa på sig. Koppen faller till marken och splittras i tusentals små, blå skärvor, de skapar små sår på hennes smalben men hon känner knappt smärtan som leder väg in till det där svarta inre som hon skapat åt sig själv.
Plötsligt känns allting så planerat igen, men ändå så utlämnat. Hon känner sig ensam, och inte ens nallebjörnen i soffan och Håkan, som nu sjunger med en sådan styrka att hon nästan vibrerar, kan få henne att ändra sitt beslut. Stackars Rebecka hade tagit henne tillbaka. Rebecka som säkerligen inte fanns längre och som nu hade en hel, lång landsväg att gå och som oavsett vad, var mycket lyckligare nu.


Badkaret fylls igen. Doftljusen tas fram. Brevet till en ovetande mamma skrivs om. Hon tar ett djupt andetag, ler mot sig själv i spegeln och snurrar en grön hårtest mellan fingrarna. Egentligen hade hon aldrig gillat färgen, men den fick henne att vara blek och vacker och det gillade hon. Det var den enda gången hon varit riktigt nöjd med sitt beslut. Asha ler ännu större, och kliver ned i det halvfulla badkaret med en oviss lekfullhet, som om hon vunnit kampen mot döden, som hon för så länge sedan bestämt sig för att ge en rejäl match.
Vattnet stiger henne över huvudet, och hon sluter ögonen. Landsvägen slutade, Håkans röst försvann och hon sänktes ned i något varmt och svart, som hon alltid skulle älska högre än någonting annat.

träningsläger 2-4 september

JAO TRÄNINGSLÄGER MAAAAAAAAAN.

   Hade trott att jag skulle hinna tidsinställa något inlägg under helgen, något 'nytt', men det gör jag tyvärr inte så jag lägger upp en gammal historia som jag skrev i höstas. Well, det får duga helt enkelt!

   Men! Om i princip 45 minuter åker jag iväg mot Enköping med laget och ska ha träningsläger under helgen. Vi kommer inte ha våra vanliga tränare, utan en i lagets pappa som är himla bra - så jag är både peppad, och opeppad. Denna helgen hade jag gärna använt till plugg och sådär, men jag får ta med några böcker så får vi se hur mycket jag hinner med helt enkelt! :)

   Ni får ha det så bra nu i helgen. Remember - I luv u.
Puss&kramx1000000♥


OM DITT HJÄRTA NÅN GÅNG BRISTER, LAGA DET MED ULRIK MUNTHER

Hey!

Skoldagen var riktigt bra faktiskt, men tappade humöret totalt när jag kom hem. Lade mig utanför dörren och bara låg där, det började åska och regna men det brydde jag mig inte ett dugg om. Sade jag att jag gillar åska igår också? Det kanske jag inte gjorde... I alla fall så älskar jag blixtarna, mullret och regnet. Det är så vackert på något sätt!

   Så tillslut efter femton omgångar av Heroes in Defeat (Change your mind) så mådde jag bra igen! Jag tror att stressen jag förväntar mig ska komma snart, gör mig pressad och sedan är det så mycket annat som händer också.

   Nu är det dags att käka middag (JA JAG VET............ tidspress!) och sedan byta om för möte + jobb i stallet hela kvällen.
Puss!♥


answers



Hanna
 
om 'Cause if i get burnt imma show you what it's like to hurt. 'Cause i been treated like dirt before ya, and love is "evol"... Spell it backwards i'll show ya: Åh du skriver så grymt.bra.åh!
:D fortsätt skriva en massa!

Noa om 'Cause if i get burnt imma show you what it's like to hurt. 'Cause i been treated like dirt before ya, and love is "evol"... Spell it backwards i'll show ya: Äntligen har du börjat skriva igen!, Har saknat dina texter, du är såå duktig!!!!!<3 Och denhär var jättebra! :D

Linnea om 'Cause if i get burnt imma show you what it's like to hurt. 'Cause i been treated like dirt before ya, and love is "evol"... Spell it backwards i'll show ya: Ahh!! Så jävla bra, min söta knepa hest nr1! ;D <3

Svar: åh ni är så snälla! ja, det är tänkt att jag ska fortsätta skriva lite mer nu i framtiden men för det behövs det idéer och människor och platser... i nästa vecka kommer det förmodligen upp något nytt! :D

Tom "spotta på din katt" Hultgren om "VÄRLDENS SÄMSTA VIDEOBLOGG": HAHA DU E JU CRAAAAAAAZY!! :D xD

Svar: meh........... va konstigt? ;)

Isak om "VÄRLDENS SÄMSTA VIDEOBLOGG": skriv om mig!! 
(bara satt du har nåt att gå på)
så är jag lååång, bra på att spela 
gitarr, jättejättesnäll och
bra på att va bäst...
du kan ju tänka lite på bamse när du skriver
om mig (d.v.s. om du skriver om mig :).
fast inte riktigt lika stark? :D

Svar: HAHAHAHAHAHAHAH.... Du? Stark? Det tror jag på när jag ser det lille du ;)

kurdisk muslimsk tjej <3 om 6 sanningar om mig själv: du verkar ju vara helt härlig:D

Svar: awh, tack vännen!

Edooohhhh om "VÄRLDENS SÄMSTA VIDEOBLOGG": svettig <3

Svar: inte för att jag kan placera dig som en bajssnygg kille som jag känner....................... men ändå. nej jag är inte svettig, jag är BLÖT.


RSS 2.0