Rory McThomas

Det är en kall höstmorgon. London har långsamt börjat vakna till liv, men ännu är det för tidigt för att det skulle vara någon trafikstockning. Människor invirade i tjocka kappor, halsdukar men också mössor och vantar, skyndar över gatorna medan bilarna än inte körde så vårdslöst.

   På ett nattöppet café sitter en man med en latte framför sig, och ögonen är blodsprängda och fulla av livslång sorg. Hans hållning, det glanslösa håret och de vänligt sagt tråkiga kläderna vittnar bara om hälften av hur trött denne man är på livet. Livet innebar bara jobb. Tidig morgon till sen kväll. Han kan inte minnas senast han var ute och roade sig. Finns ens några av hans gamla vänner kvar?

   Rory McThomas, som det med kursiva bokstäver står på hans koffert, sveper i sig latten framför sig medan den ännu inte börjat bli besk och kall. Han hatar kaffe. Varför han än drack det var en gåta.

   En klocka plingar muntert när han öppnar dörren till cafét och går ut i blåsten. Den rycker i hans nötta skinnrock, skapar virvlar av löv runt honom där han går, men han ägnar knappt skådespelet en blick. Jäktat skyndar han på stegen mot tunnelbanan och biter samman tänderna så hårt att de knakar när han ser de utfläkta tiggarna ligga i trappen. Han tycker inte synd om dem. Någon snäll sate gav dem väl något ibland. Han själv hade ju inget.

   Nej, det är mig det är synd om, tänker han bistert och de handskprydda händerna knyts av ilska.

 

   Tunnelbanan är punktlig, som vanligt. Han stiger på och sätter sig på den vanliga platsen. Det är så tomt förutom hans dagliga medresenärer. Mannen med den kala hjässan läser alltid tidningen, alltid The Times med en rynkad panna. Den unga blondinen som han vet jobbar som sekreterare, ser alltid ut som en modell urstigen ur någon utav de där reklamtidningarna han alltid får in i sin brevlåda. Det är synd att hon snart kommer få se hur det är att bli gammal, tänker Rory och stiger upp från sätet, för här ska han av.

   En tom plattform, bortsett från duvorna. Det är alltid så. Varje morgon. Och varje morgon känner han sig lika ensam, lika bortglömd. Där är ingen som väntar på honom. Samma visa, dag ut och dag in. Hans livs monotona snurrande gör honom trött, och som alla andra morgnar längtar han till puben. Det skulle vara så skönt att glida in i den gemensamma fyllan…

 

   Nästa morgon, där på tunnelbanan, har det hänt något nytt. Hans ögon, som är skarpa för förändring, ser genast hur den blonda sekreteraren har bytt plats. Denna gången sitter hon nästan mittemot mannen med munkhuvudet. Hennes ansikte är oskyldigt, men han kan inte sluta tänka på det. Här hade de sina regler, här på Circle Line. Man bytte inte plats.

   En gång hade en ung slyngel suttit på hans plats, och med ilskan sprakande ur ögonen hade han schasat iväg honom och muttrat om att ingen förstörde hans vanor. Mannen med sitt kala huvud hade inte ens lyft på huvudet, utan stirrat in i tidningen med den där rynkade pannan. Den unge hade osäkert flyttat sig ditåt, men hade efter ett rytande från mannen med The Times flytt tillbaka och förbi Rory. Här på Circle Line hade man sina egna revir, passera var okej men aldrig att slå sig ned. Aldrig.

   På Circle Line bytte man inte plats. Det var alldeles kollosalt förbjudet.

 

   Jobbet tar musten ur honom. Han vill så gärna sluta, slippa det blaskiga kaffet och de torra kakorna och elevernas eviga tjat om mindre läxor. Rory undervisar i geografi på mellanstadiet, och mellanstadiebarnen är de värsta. De är mellan barndom och ungdom, och killarna börjar känna testosteronet pirra i tårna. Det gör att de aldrig kan sitta still, vara tysta och ge sin geografilärare lite ro. Varenda lektion slutar med att han ringer hem till någon helt oförstående förälder som inte kan förstå vad det tagit åt deras Phil.

   Lönen går att leva på. Han köper ju aldrig nya kläder – fleecetröjan är ju för tusan tio år gammal – och går inte heller ut och roar sig på kvällarna. Men han hatar sitt jobb. Han hatar barnen, men försöker att inte banka in kunskapen i huvudet på dem med tavelkritorna.

   Och som de pratar! Hans huvudvärkstabletter är snart slut och det har bara gått två veckor sedan han köpte nya. Rory överväger att köpa öronproppar och fortsätta lektionen fast han inte hör ett ord av vad killarna skriker och vad tjejerna som förskräckt rycker i hans fleecearm försöker säga honom. Så skönt med tystnad.

 

   Flera har kallat honom bitter. Det är väl det han är. Bitter. Fast vad är han bitter över? Det finns inga skäl, inga förklaringar. Han är bara en riktig surkart.

   Då han stiger på tunnelbanan ser han att sekreterarjäntan sitter ännu närmre hans avdelning än förra morgonen. Hon stirrar ned i sin mobil, är det en sådan touchmobil som alla har?, och fingrarna far över skärmen. Plötsligt reser hon på sig, men hon ska inte av. Osäkert och svajande på sina tiocentimetersklackar kommer hon gående mot honom.

   ”Är det du som är Rory McThomas?” frågar hon och rösten är ljus, flickaktig.

   ”Ja.” muttrar han tillbaka och ser ut genom fönstret igen. Vad trevligt att du vet vad jag heter, du kan gå nu.

   ”Känner du Nancy McThomas?” fortsätter hon och hennes stämma darrar.

   ”Ja.” Namnet sänder stötar genom honom. ”Kände.” Han kan inte låta bli att rätta henne.

   ”Jo, hon är ju… borta nu.”

   Han ser förbi hennes axel nu och upptäcker att munkhuvudsmannen stirrar. Den runda flinten han har uppe på huvudet glänser i ljusen i vagnen.

   ”Ja.” fortsätter han, monotont, uttryckslöst. Hans Nancy. Sen hon försvann hade han inte haft någon. Hon hade varit först med att säga att han var bitter. Sedan dess hade han inte kunnat vara annat, för hon hade lämnat honom ett dygn senare.

   ”Hon var min mor.”

   Den unga kvinnan darrar där hon står. Han ser på henne. Jo, visst ser han Nancy i henne. Att han inte gjort det tidigare.

 

   För första gången sedan hon försvann ifrån honom, vrids mungiporna uppåt i ett leende. Första gången.

   ”Och jag är din far.” svarar han, för ögonen går inte att ta miste på. Det är hans. Hans ögon.


Kommentarer

Kommentera inlägget:

Ditt namn, eller smeknamn:
Vill du bli ihågkommen?

Din e-post (kommer inte publiceras)

URL/Adressen till din blogg:

Skriv vad du vill! 8D:

Trackback
RSS 2.0