it's not your fault love

Det känns som att jag flåsar det där beslutet i nacken. Som om jag dag för dag kommer närmre, och snart är jag förbi. Kan mitt hjärta verkligen börja slå på ren tankekraft? Det känns som att det gör det nu. Är jag verkligen så förstörd?
   Oavsett om jag vill bromsa ned min fart - jag vill inte bestämma mig nu, så är det dags.
   Snart är jag hos dig igen. Ser ditt leende. Känner din doft.
   Hjärtat slår. Känner du? Det slår nog för dig.

   Jag vill inte ta någon annans plats. Jag vill inte förstöra för dig, för jag kan vara hemsk. Jag kan förstöra allt på bara några dagar, jag är alldeles för feg för att leva på ett flow och låta saker vara ett tag. Men jag älskar dig. Älskar dig så himla mycket.



Men jag känner mig så liten och så ensam. För i dina ögon är jag stor. Men för alla andra, då är jag liten och de kan inte förstå
. Jag behöver någon som du, någon som tycker om mig som den jag är. Som säger åt mig att jag är fin, som gillar mitt hår, som tillochmed gillar mitt födelsemärke på halsen som jag är helt galet äcklad av själv.
   Vet du hur mycket jag saknar dig här bredvid mig? Du ska vara här. Härhärhärhär. Jag saknar dig tätt intill mig, ditt skratt, din frustration. Ingen kan förstå hur mycket jag behöver dig. Du är min. Och jag älskar dig mest. "Nej du lägger på" alltså åh jag orkar inte.

   Jag ska försöka. För din skull. Men om det går åt helvete, den här gången också? Fan, då pallar jag inte mer... Jag gör verkligen inte det.



Jag behöver bara veta om det här kommer funka. Om det verkligen finns något för oss. För i sådana fall skulle jag ge allt jag har.

Kommentarer

Kommentera inlägget:

Ditt namn, eller smeknamn:
Vill du bli ihågkommen?

Din e-post (kommer inte publiceras)

URL/Adressen till din blogg:

Skriv vad du vill! 8D:

Trackback
RSS 2.0