you're my wonderchild

Inatt var jag hos dig. Du höll min hand mellan dina fingrar och inte ett ord föll över dina läppar. Jag sitter också tyst och det är nästintill så att jag kan höra dina hjärtslag. Det är svårt att motstå impulsen att lägga min hand däröver, känna slagen pulsera under mina fingrar. Jag tror inte du förstår hur viktiga de där slagen är för mig.

   Ditt blonda, kortklippta hår är så omärkligt omrufsat, men det gör mig alldeles varm. Mina handflator blir svettiga, men du bryr dig inte. Du sitter där, med mina händer i dina, och ser mig rakt i ögonen. Min blick flackar runt och far, men såfort jag ser upp så möter jag det där blågrå jag egentligen är livrädd för.

   Jag brukar sitta där hos dig, med fötterna invirade i ditt täcke som att jag sade att här stannar jag förevigt. Du måste trassla upp mig först. För det är det du gör. Såfort jag inte är med dig går jag runt som i ett virrvarr av tankar, huvudvärk och ensamhet. Jag känner mig inte hörd fastän alla lyssnar på mig. Jag känner mig inte sedd fastän folk mycket väl berömmer mig för det jag gör och uppmärksammar det jag säger.

   Jag kanske alltid bara har törstat efter ett par ögon, efter ett par öron, efter en sorts uppmärksamhet; dina ögon, dina öron, din uppmärksamhet.
   Förr har jag varit rädd för tystnaden, när du inte vill säga något, när ditt ansikte förblir orörligt. Men här, just nu, känner jag mig märkligt trygg. Andetagen flämtas inte fram ur halsen, tankarna suddas inte ihop till ett enda svart sjok som när ett dåligt sudd försöker sudda bort blyerts. Hos dig kan jag vara lugn, för jag vet att vad som än händer mig, så kommer du alltid att ta mig ur det.

   Jag minns med ett leende på läpparna, som du med en höjning av ögonbrynen avläser, hur du höll mig i handen i skolan idag. Hur du kom när jag stod och pratade med mina vänner och lade armarna om min midja bakifrån och pussade mig på kinden. Hur du hjälpte mig att komma ihåg viktiga saker, hur du med ett leende och en puss skrattade bort min stress över allt skolarbete. Inför mina och dina vänner drog du mig intill dig och pressade läpparna mot mina, fastän jag vet hur otroligt personligt det var förut. Hela du har förändrats på så kort tid, och det är jag inte ledsen över. Inte ledsen över ett dugg.

   Jag minns med en suck varför jag är här, och tårarna börjar falla igen. Han sträcker bara fram handen och stryker bort tårarna, innan han drar in mig i sin famn och lutar kinden mot mitt huvud. "Du, det kommer att bli bra vet du." viskar han lågt, lågt så att ingen annan ska höra fastän vi är ensamma. "Jag vill att du stannar här inatt. Det är för sent för dig att gå hem ensam nu, och jag tror inte du skulle klara dig hem själv."
   "Jag kan gå om du följer med mig en bit." snövlar jag, för jag vill inte vara till något besvär. Såklart jag helst av allt vill stanna hos honom, krypa ner intill honom under täcket och höra honom nynna någon urtråkig låt som spelas på radio medan jag sakta somnar, men jag vet ju att jag redan har sovit där så många gånger medan han aldrig får göra det hemma hos mig.
   "Nej. Stanna." mumlar han. Rösten är skrovlig, bedjande. Och jag stannar. Han behövde inte ens be om det, jag skulle nog stannat ändå tillslut.
   "Är du fortfarande ledsen?" fortsätter han och betraktar när jag lägger mig ned med huvudet i hans knä.
   "Jag vet inte." svarar jag. "De antidepressiva tabletterna fungerar knappt längre. Jag är så rädd. Jag är så, så rädd." utan att jag egentligen vill, så piper jag fram det sista och blundar hårt.
   "Sch..." hyssjar han, "Älskling, det värsta som kan hända är att du får gå i skolan halvtid. Och det tror jag nästan att du skulle behöva. Det är så viktigt för dig att gå ut med bra betyg, men du är redan duktig. Du är ett underbarn. Så duktig som jag är på fotboll, är du i skolan. Du behöver inte stressa med allt, att vara färdig först betyder inte att du är bäst."
   "Det låter som att jag går i småskolan och du är min småskolefröken." muttrar jag, men kan inte dölja leendet på mina läppar.
   "Jag älskar dig." mumlar han och ser djupt in i mina ögon. "Jag älskar dig oavsett om du blir galen."
   "Så bra då." mumlar jag och faller sedan i sömn.

   Det enda han inte visste, var att jag inte skulle ligga kvar vid hans sida kommande morgon. Det skulle vara som att jag inte ens hade varit där, och på sitt skrivbord fann han ett brev och min mobil som spelade samma låt, om och om igen.

How we gonna walk at the rainbow edge
Ooh, ooh wonder child,
Oooh wonder child,
Every thing comes to an end

   Han skulle, med tårar som aldrig ville sluta rinna, långsamt läsa orden. Där jag skrev, i alla fall försökte skriva, om hur mycket han betydde för mig. Om hur det hade känts att bli diagnostiserad med depression, och hur det kändes att se skräcken i hans ögon. Hur jag alltid kämpade, vartenda andetag, för att bli lika bra som alla förväntade sig att jag skulle vara.

You're so fine and I love u so
So beautiful but I have to know, is it real or is it just a game?!
Take a ride we'll come back the same


älskling.
jag kan nog inte förklara hur mycket jag älskar dig
hur mycket jag vill stanna hos dig
men jag trivs inte här, jag gör inte det. de kommande åren skulle bli en plåga, depressionen skulle bara bli värre, och tillslut skulle jag läggas in och förevigt vara okontaktbar och fastspänd i en stol. jag älskar dig. men det här var ändå det enda sättet att få slut på mitt lidande.

jag kommer alltid vara där för dig, som du var där för mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget:

Ditt namn, eller smeknamn:
Vill du bli ihågkommen?

Din e-post (kommer inte publiceras)

URL/Adressen till din blogg:

Skriv vad du vill! 8D:

Trackback
RSS 2.0