my love.



Jag älskar dig. Vad mer finns det att berätta, försöka förklara, ge sig hän åt? Det finns tre enkla ord och de använder jag alldeles för mycket om dig, för dig, till dig. De kanske inte ger någon mening längre, du kanske inte förstår dem.

Men jag älskar dig. Älskar dig. JAG ÄLSKAR DIG.


natt.

Att alltid ta tillbaks eller att vara utan känslor är väl ändå samma sak? Du lyder det du hör, du slukar mina dagar och plockar upp det jag förstör. Jag ljuger om allt, jag kastar mina tankar ingenstans och överallt. Vi var aldrig överens, du vill veta vad jag känner, men ingenting känns. Och jag drömmer drömmar om att alla försvinner, en efter en. Min äldsta bror och min bästa vän, och alla de som jag inte har än. En hand över min. En obehaglig väntan i vägen för din. Men jag har mina skäl. Jag låter saker rinna ut så jag slipper ta farväl. Och nu ringer det igen, jag lever med en sanning och du kan inte tävla med den. Jag vet inte vem hon är. Men det måste finnas nån där ute som du kan vara med. Och jag drömmer drömmar om att alla försvinner, en efter en. Min äldsta bror och min bästa vän, och alla de som jag inte har än..


Jag sitter i den kolsvarta bilen. Natten är mörk därutanför men allting är så skarpt ändå. Alla konturer sticker i mina ögon som skarpa glasbitar, fastän de är fulla av tårar som kanske borde lindra lite. Varför jag gråter minns jag inte, det var någonting med hur du lämnade mig tror jag. Jag försöker glömma såfort som möjligt nu. Bilradion står på och Melissa Horn sjunger för mig med sin klara röst. Hon sjunger om mig. Hon sjunger för mig men lovar inte att någonting ska bli bra. Hon sjunger om mina inre smärtor som ingen, inte en enda levande själ någonsin kommer se. "Du vill veta vad jag känner, men ingenting känns." 

   Det är så att jag bara vill bort. Jag lutar huvudet mot huvudstödet, andas djupt. Bort. Jag vill bara bort. Kanske har jag aldrig hört hemma här? Det finns ju ändå ingenting som känns. Förutom han. Han är bara några andetag bort men det känns som flera år av mil under bildäcken. Men jag känner ändå att vi inte känner varandra längre. Jag känner inte igen rösten, rörelserna, leendena. 

   Vi försvinner så småningom. Jag har aldrig varit bra på att ta farväl. Så småningom kommer jag inte ens minnas vad det är jag en gång kände för dig, jag kommer aldrig minnas orden som en gång fick mig att rysa. Jag vill bara känna frihet, men jag har aldrig kunnat få luften under mina vingar. De finns där som slappa fjädersjok, men de ur funktion.

   Jag låter saker rinna ut så att jag slipper ta farväl. Vi var aldrig överens, du vill veta vad jag känner, men ingenting känns.


på flykt

Jag vill bara att ni ska veta att alla dessa historier inte är sanna. Ibland kanske det bara är en persons känslor, eller en handling, som är det enda som är sant och riktigt. Så ni ska inte tro att jag känner allt som jag skriver i historierna, den här är tillexempel delvis sann.
   Jag flydde från allt.






   Jag väntar otåligt på att få min karta, jag vill iväg. Nu. Egentligen spelar det ingen roll för mig vilken jag får, men folk suckar omkring mig som om det vore världens pina. Jag vill bara bort. Såfort jag får klartecken att sticka iväg, tänker jag springa. För jag vill inte stanna här, med dem. Det gör alldeles för ont och det svarta monstret river och sliter i mitt hjärta och andetagen är som kväljningar högt uppe i halsen. Var jag verkligen tvungen att vara så nära intill honom? 3 meter känns som 3 centimeter, men det är ändå 3 centimeter och det är alldeles för långt bort...
   Nu får jag springa. Äntligen. Jag sätter fart men det går inte fort nog, jag kommer inte bort. Inte lika snabbt som jag hoppats. Jag kan höra andra steg bakom mig men vänder inte om, för jag vet inte om det är honom jag kommer få se. Och det är honom jag minst av allt vill se i ögonen just nu, då mina är fyllda med tårar av rent hat.
   Såfort jag möter skogsranden kastar jag mig in. Och plötsligt släpper allt, jag blir ett lätt byte och jag måste ta mig fram mot skyddet. Jag är ett rådjur på flykt. Ilskan har tagit fram det mest värdefulla i mig, den har tagit fram viljan. Och nu finns det ingen väg tillbaka förän jag har förlorat den.
   När jag ser de andra i skogen stannar jag inte. Jag stannar inte för någon. Jag springer och springer och springer och det tar inte lång tid innan jag är tvungen att vända tillbaka. En ny karta. Stegen blir tveksamma, jag vill inte springa dit där du kanske är. Jag vill inte träffa dig och alla andra. Jag vill vara ensam.
   Som tur var är du inte där.
   Och jag är inne i skogen igen.

   Denna gången känner jag hur hela jag flyr. Jag kastar mig över rötter, stenar och blåbärsris. Jag hoppar över stockar som ligger över vägen, klättrar upp för berg och stannar aldrig för att vila. Det är som om jag blivit till ett djur, jag tröttnar aldrig. Adrenalinkicken är euforisk, fastän jag är så rädd så att jag nästan kräks. Tanken bankar hela tiden i mitt huvud; stannar jag så dör jag, stannar jag så dör jag, stannar jag så dör jag. Då kommer avundsjukan och svartsjukan och ilskan ikapp och då vet jag inte vad jag gör.
   Jag är som en kanin där jag flyger fram, men såfort jag måste tillbaka och mina steg slår mot asfalten går det inte snabbt nog. Det är som om den riktiga världen bromsar ned mig. Och jag ser honom, ser det blonda håret någon stans på andra sidan ängen, ser hans skor försvinna in bakom ett träd. Tänker han på mig? Nej, det gör han inte. Jag vet att han inte tänker på mig längre.

   Jag vill aldrig sluta springa, jag vill vara ute i skogen förevigt. Förevigt letandes efter ett skydd som egentligen inte ens finns. Förevigt kasta mig själv ut från höjder och oskadd landa på marken. Förevigt känna pulsen slå hårt hårt hårt.
   Fastän jag känner mig som ett byte för hela världen, så är det här jag känner mig fri. På riktigt.

Rory McThomas

Det är en kall höstmorgon. London har långsamt börjat vakna till liv, men ännu är det för tidigt för att det skulle vara någon trafikstockning. Människor invirade i tjocka kappor, halsdukar men också mössor och vantar, skyndar över gatorna medan bilarna än inte körde så vårdslöst.

   På ett nattöppet café sitter en man med en latte framför sig, och ögonen är blodsprängda och fulla av livslång sorg. Hans hållning, det glanslösa håret och de vänligt sagt tråkiga kläderna vittnar bara om hälften av hur trött denne man är på livet. Livet innebar bara jobb. Tidig morgon till sen kväll. Han kan inte minnas senast han var ute och roade sig. Finns ens några av hans gamla vänner kvar?

   Rory McThomas, som det med kursiva bokstäver står på hans koffert, sveper i sig latten framför sig medan den ännu inte börjat bli besk och kall. Han hatar kaffe. Varför han än drack det var en gåta.

   En klocka plingar muntert när han öppnar dörren till cafét och går ut i blåsten. Den rycker i hans nötta skinnrock, skapar virvlar av löv runt honom där han går, men han ägnar knappt skådespelet en blick. Jäktat skyndar han på stegen mot tunnelbanan och biter samman tänderna så hårt att de knakar när han ser de utfläkta tiggarna ligga i trappen. Han tycker inte synd om dem. Någon snäll sate gav dem väl något ibland. Han själv hade ju inget.

   Nej, det är mig det är synd om, tänker han bistert och de handskprydda händerna knyts av ilska.

 

   Tunnelbanan är punktlig, som vanligt. Han stiger på och sätter sig på den vanliga platsen. Det är så tomt förutom hans dagliga medresenärer. Mannen med den kala hjässan läser alltid tidningen, alltid The Times med en rynkad panna. Den unga blondinen som han vet jobbar som sekreterare, ser alltid ut som en modell urstigen ur någon utav de där reklamtidningarna han alltid får in i sin brevlåda. Det är synd att hon snart kommer få se hur det är att bli gammal, tänker Rory och stiger upp från sätet, för här ska han av.

   En tom plattform, bortsett från duvorna. Det är alltid så. Varje morgon. Och varje morgon känner han sig lika ensam, lika bortglömd. Där är ingen som väntar på honom. Samma visa, dag ut och dag in. Hans livs monotona snurrande gör honom trött, och som alla andra morgnar längtar han till puben. Det skulle vara så skönt att glida in i den gemensamma fyllan…

 

   Nästa morgon, där på tunnelbanan, har det hänt något nytt. Hans ögon, som är skarpa för förändring, ser genast hur den blonda sekreteraren har bytt plats. Denna gången sitter hon nästan mittemot mannen med munkhuvudet. Hennes ansikte är oskyldigt, men han kan inte sluta tänka på det. Här hade de sina regler, här på Circle Line. Man bytte inte plats.

   En gång hade en ung slyngel suttit på hans plats, och med ilskan sprakande ur ögonen hade han schasat iväg honom och muttrat om att ingen förstörde hans vanor. Mannen med sitt kala huvud hade inte ens lyft på huvudet, utan stirrat in i tidningen med den där rynkade pannan. Den unge hade osäkert flyttat sig ditåt, men hade efter ett rytande från mannen med The Times flytt tillbaka och förbi Rory. Här på Circle Line hade man sina egna revir, passera var okej men aldrig att slå sig ned. Aldrig.

   På Circle Line bytte man inte plats. Det var alldeles kollosalt förbjudet.

 

   Jobbet tar musten ur honom. Han vill så gärna sluta, slippa det blaskiga kaffet och de torra kakorna och elevernas eviga tjat om mindre läxor. Rory undervisar i geografi på mellanstadiet, och mellanstadiebarnen är de värsta. De är mellan barndom och ungdom, och killarna börjar känna testosteronet pirra i tårna. Det gör att de aldrig kan sitta still, vara tysta och ge sin geografilärare lite ro. Varenda lektion slutar med att han ringer hem till någon helt oförstående förälder som inte kan förstå vad det tagit åt deras Phil.

   Lönen går att leva på. Han köper ju aldrig nya kläder – fleecetröjan är ju för tusan tio år gammal – och går inte heller ut och roar sig på kvällarna. Men han hatar sitt jobb. Han hatar barnen, men försöker att inte banka in kunskapen i huvudet på dem med tavelkritorna.

   Och som de pratar! Hans huvudvärkstabletter är snart slut och det har bara gått två veckor sedan han köpte nya. Rory överväger att köpa öronproppar och fortsätta lektionen fast han inte hör ett ord av vad killarna skriker och vad tjejerna som förskräckt rycker i hans fleecearm försöker säga honom. Så skönt med tystnad.

 

   Flera har kallat honom bitter. Det är väl det han är. Bitter. Fast vad är han bitter över? Det finns inga skäl, inga förklaringar. Han är bara en riktig surkart.

   Då han stiger på tunnelbanan ser han att sekreterarjäntan sitter ännu närmre hans avdelning än förra morgonen. Hon stirrar ned i sin mobil, är det en sådan touchmobil som alla har?, och fingrarna far över skärmen. Plötsligt reser hon på sig, men hon ska inte av. Osäkert och svajande på sina tiocentimetersklackar kommer hon gående mot honom.

   ”Är det du som är Rory McThomas?” frågar hon och rösten är ljus, flickaktig.

   ”Ja.” muttrar han tillbaka och ser ut genom fönstret igen. Vad trevligt att du vet vad jag heter, du kan gå nu.

   ”Känner du Nancy McThomas?” fortsätter hon och hennes stämma darrar.

   ”Ja.” Namnet sänder stötar genom honom. ”Kände.” Han kan inte låta bli att rätta henne.

   ”Jo, hon är ju… borta nu.”

   Han ser förbi hennes axel nu och upptäcker att munkhuvudsmannen stirrar. Den runda flinten han har uppe på huvudet glänser i ljusen i vagnen.

   ”Ja.” fortsätter han, monotont, uttryckslöst. Hans Nancy. Sen hon försvann hade han inte haft någon. Hon hade varit först med att säga att han var bitter. Sedan dess hade han inte kunnat vara annat, för hon hade lämnat honom ett dygn senare.

   ”Hon var min mor.”

   Den unga kvinnan darrar där hon står. Han ser på henne. Jo, visst ser han Nancy i henne. Att han inte gjort det tidigare.

 

   För första gången sedan hon försvann ifrån honom, vrids mungiporna uppåt i ett leende. Första gången.

   ”Och jag är din far.” svarar han, för ögonen går inte att ta miste på. Det är hans. Hans ögon.


you're my wonderchild

Inatt var jag hos dig. Du höll min hand mellan dina fingrar och inte ett ord föll över dina läppar. Jag sitter också tyst och det är nästintill så att jag kan höra dina hjärtslag. Det är svårt att motstå impulsen att lägga min hand däröver, känna slagen pulsera under mina fingrar. Jag tror inte du förstår hur viktiga de där slagen är för mig.

   Ditt blonda, kortklippta hår är så omärkligt omrufsat, men det gör mig alldeles varm. Mina handflator blir svettiga, men du bryr dig inte. Du sitter där, med mina händer i dina, och ser mig rakt i ögonen. Min blick flackar runt och far, men såfort jag ser upp så möter jag det där blågrå jag egentligen är livrädd för.

   Jag brukar sitta där hos dig, med fötterna invirade i ditt täcke som att jag sade att här stannar jag förevigt. Du måste trassla upp mig först. För det är det du gör. Såfort jag inte är med dig går jag runt som i ett virrvarr av tankar, huvudvärk och ensamhet. Jag känner mig inte hörd fastän alla lyssnar på mig. Jag känner mig inte sedd fastän folk mycket väl berömmer mig för det jag gör och uppmärksammar det jag säger.

   Jag kanske alltid bara har törstat efter ett par ögon, efter ett par öron, efter en sorts uppmärksamhet; dina ögon, dina öron, din uppmärksamhet.
   Förr har jag varit rädd för tystnaden, när du inte vill säga något, när ditt ansikte förblir orörligt. Men här, just nu, känner jag mig märkligt trygg. Andetagen flämtas inte fram ur halsen, tankarna suddas inte ihop till ett enda svart sjok som när ett dåligt sudd försöker sudda bort blyerts. Hos dig kan jag vara lugn, för jag vet att vad som än händer mig, så kommer du alltid att ta mig ur det.

   Jag minns med ett leende på läpparna, som du med en höjning av ögonbrynen avläser, hur du höll mig i handen i skolan idag. Hur du kom när jag stod och pratade med mina vänner och lade armarna om min midja bakifrån och pussade mig på kinden. Hur du hjälpte mig att komma ihåg viktiga saker, hur du med ett leende och en puss skrattade bort min stress över allt skolarbete. Inför mina och dina vänner drog du mig intill dig och pressade läpparna mot mina, fastän jag vet hur otroligt personligt det var förut. Hela du har förändrats på så kort tid, och det är jag inte ledsen över. Inte ledsen över ett dugg.

   Jag minns med en suck varför jag är här, och tårarna börjar falla igen. Han sträcker bara fram handen och stryker bort tårarna, innan han drar in mig i sin famn och lutar kinden mot mitt huvud. "Du, det kommer att bli bra vet du." viskar han lågt, lågt så att ingen annan ska höra fastän vi är ensamma. "Jag vill att du stannar här inatt. Det är för sent för dig att gå hem ensam nu, och jag tror inte du skulle klara dig hem själv."
   "Jag kan gå om du följer med mig en bit." snövlar jag, för jag vill inte vara till något besvär. Såklart jag helst av allt vill stanna hos honom, krypa ner intill honom under täcket och höra honom nynna någon urtråkig låt som spelas på radio medan jag sakta somnar, men jag vet ju att jag redan har sovit där så många gånger medan han aldrig får göra det hemma hos mig.
   "Nej. Stanna." mumlar han. Rösten är skrovlig, bedjande. Och jag stannar. Han behövde inte ens be om det, jag skulle nog stannat ändå tillslut.
   "Är du fortfarande ledsen?" fortsätter han och betraktar när jag lägger mig ned med huvudet i hans knä.
   "Jag vet inte." svarar jag. "De antidepressiva tabletterna fungerar knappt längre. Jag är så rädd. Jag är så, så rädd." utan att jag egentligen vill, så piper jag fram det sista och blundar hårt.
   "Sch..." hyssjar han, "Älskling, det värsta som kan hända är att du får gå i skolan halvtid. Och det tror jag nästan att du skulle behöva. Det är så viktigt för dig att gå ut med bra betyg, men du är redan duktig. Du är ett underbarn. Så duktig som jag är på fotboll, är du i skolan. Du behöver inte stressa med allt, att vara färdig först betyder inte att du är bäst."
   "Det låter som att jag går i småskolan och du är min småskolefröken." muttrar jag, men kan inte dölja leendet på mina läppar.
   "Jag älskar dig." mumlar han och ser djupt in i mina ögon. "Jag älskar dig oavsett om du blir galen."
   "Så bra då." mumlar jag och faller sedan i sömn.

   Det enda han inte visste, var att jag inte skulle ligga kvar vid hans sida kommande morgon. Det skulle vara som att jag inte ens hade varit där, och på sitt skrivbord fann han ett brev och min mobil som spelade samma låt, om och om igen.

How we gonna walk at the rainbow edge
Ooh, ooh wonder child,
Oooh wonder child,
Every thing comes to an end

   Han skulle, med tårar som aldrig ville sluta rinna, långsamt läsa orden. Där jag skrev, i alla fall försökte skriva, om hur mycket han betydde för mig. Om hur det hade känts att bli diagnostiserad med depression, och hur det kändes att se skräcken i hans ögon. Hur jag alltid kämpade, vartenda andetag, för att bli lika bra som alla förväntade sig att jag skulle vara.

You're so fine and I love u so
So beautiful but I have to know, is it real or is it just a game?!
Take a ride we'll come back the same


älskling.
jag kan nog inte förklara hur mycket jag älskar dig
hur mycket jag vill stanna hos dig
men jag trivs inte här, jag gör inte det. de kommande åren skulle bli en plåga, depressionen skulle bara bli värre, och tillslut skulle jag läggas in och förevigt vara okontaktbar och fastspänd i en stol. jag älskar dig. men det här var ändå det enda sättet att få slut på mitt lidande.

jag kommer alltid vara där för dig, som du var där för mig.


jag kommer efter



   Ibland på sommarkvällarna, då himlen är ljus och klar, kan jag ställa mig i fönstret i mitt rum och bara drömma mig bort. Luta underarmarna mot fönsterkarmen och stå där och blicka ut över villaområdet jag bor i. Jag har världens bästa utsikt över himlen. Och jag älskar den. Hade jag kunnat beskriva mitt liv med någonting som redan finns, hade jag sagt himlen.
   Känslan jag får när jag ser en vacker kvällshimmel, eller för den delen en himmel under strålande dagssol, är obeskrivlig. Ibland kan jag tänka på hur många andra det är som står och ser upp mot det där blå och tänker exakt samma tankar som jag gör, hur många det är som också längtar bort, bort och långt bort iväg. Sådana som skulle vilja byta plats med mig, och som jag skulle vilja byta plats med. Och plötsligt känner jag mig så liten, så otroligt liten. Konstigt nog trivs jag med den känslan, att jag är liten och ensam och utan kontroll medan hela vidas världen marscherar mot mig. Jag känner mig så trygg.
   Att sitta på en gunga, med vinden fladdrande i håret, suset i magen och se rakt upp i den ljusblå himlen... Jag vill så gärna flyga. Jag skulle vilja hoppa av gungan och sedan fortsätta uppåt, lämna marken och därmed förlora känslan av att känna totalt. Jag är så rädd för känslor.

   Och när jag står där i fönstret, så känner jag mig som fem år igen när jag stod på en strand i Mallorca och kramade sand mellan mina små fingrar. Jag kan känna kornen under naglarna, kan känna suget i magen då jag ser upp mot himlen, och med en femårings röst frågar jag mig själv om de där hemma kan se samma himmel som jag gör. Om de tycker att den är lika vacker som jag tycker att den är.

   Skulle jag få uppleva precis vad som helst, så skulle jag så gärna vilja ligga på ett moln och se ned på världen. Utan känslor. Helt fri. Fri som om jag hade vingar. Är det där uppe du finns nu Marcus? I sådana fall kommer jag efter dig - precis här och nu.

räddaren i nöden

Jag sitter mållös på stengolvet. Mina läppar och fingrar darrar, jag kan knappt förstå det som nyss har hänt. Det senaste smset lyser mot mig, svarta bokstäver mot vit bakgrund. Som om orden måste understrykas med svart penna, som om det finns någon undermening i orden. Men det gör det ju inte. När mina ivägsvävade tankar tillslut åter en gång landar på den där pojken, känner jag hur hela världen försvinner. Okontaktbar. Jag hör deras röster men jag vet inte vad de vill säga, för plötsligt är det så tydligt.
   Igår kanske jag var olycklig, ledsen och olyckligt kär i en annan pojke som för i övrigt inte älskade mig tillbaka. Men du tog mig med storm, ryckte ner honom från hans piedistal, gav mig ett slag i magen som vände hela världen rätt igen.
   Jag kan känna din luft i mina lungor, ditt hår mellan mina fingrar, värmen mellan oss, fastän du inte ens är här. Jag kan höra din röst, se ditt leende, fastän du är så långt bort. Vem sade att åldern spelade roll? Vem sade att man förälskade sig i någons ålder? Det finns så mycket mer under ytan, sådant som man aldrig ens skrapar på om man inte tar sats och ger det en chans.
   Orden lockar på mig igen. Svart mot vitt. Du är svart och jag är vitt. Vi understryker allt. Vi ger allt en mening.


woods


Marken är torr mot hennes bara fötter. Barren sticker i den tunna huden mellan tårna och någonstans, långt där borta, kan hon höra en motorbåt vråla fram över vattnet. Det tar inte lång tid innan den har försvunnit och då är skogen så ödsligt tyst igen. Allt hon kan höra är sina egna andetag och stegen mot marken, bestämda och distinkta som om hon hade ett mål. I händerna håller hon krampaktigt i en bok, nött av alla händer som hållt i den.
   Hon kan inte förmå sig att sätta sig på stigen där i sin vita klänning och bara känna vinden långsamt rufsa om hennes hår. Om detta inte vore lycka, vad skulle hon då glädjas åt här i livet? Det fanns inget bättre än att bara gå ut i skogens grönska och leva ut som om dagen vore den sista. Hennes blick vandrar ner till handlederna, och ärren lyser som neonljus på hennes handleder.
   Det skulle aldrig ha blivit såhär om hon hade fått bestämma själv. Om hon fått leva sitt eget liv och sluppit bli den som alla andra ville att hon skulle vara. Ett leende sveper över hennes läppar, så hastigt att det är svårt att se. Men hon ler. Hon vars blick alltid brukar stirra, utan att se. Vars röst berättar, men aldrig skapar känsla. Här ute i skogen känner hon sig fri, som om den lilla fågeln som suttit instängd i hennes bröst äntligen får flyga fritt.
   Hon drar med fingrarna över barken till ett träd och den skrovliga ytan gör henne trygg. Hon lägger sig ner, sprider ut håret som en solfjäder runtom huvudet och sluter ögonen.
   Det kanske inte fanns något hopp för henne ute i den stora världen. Hon kanske alltid skulle uppfattas som loj, onåbar och ensam. Hon kanske aldrig skulle känna att hon passade in. Men hon kanske aldrig behövde komma tillbaka, fick hon vara fri härute så hade hon allt hon behövde.
   Hon ler och känner hur en regndroppe landar på hennes överläpp. Och tillslut kan hon inte låta bli, utan brister ut i skratt.


Åh så kul det var med respons på den förra!
   Jag har verkligen kommit in i mitt skrivarmode just nu, men har lite ont om idéer. Snälla, ge mig lite tips på vad jag kan skriva om? Skulle vara så snällt!♥


'Cause if i get burnt imma show you what it's like to hurt. 'Cause i been treated like dirt before ya, and love is "evol"... Spell it backwards i'll show ya



   Mitt hjärta slår fort, fort, fort. Nästan så fort så att det känns som om det kommer gå sönder, och det gör ont. Du ser inte mig. Jag är knappt där, fastän jag ju är det. Danne, ser du mig? Vet du ens om att jag är här?
   Numera pratar du alltid med henne på det sättet du förr pratade med mig. Du vänder dig till henne först på det sättet du förr vände dig till mig. Du berättar saker för henne som du förr bara berättade för mig. Händerna darrar då jag tyst plockar ihop mina papper, och jag känner mig så ensam.
   Du ser upp då mitt rafsande inte alls är så diskret som jag trott, och du ler inte ens längre. Ögonen är som gråblå hål, inte alls de ögonen jag minns som de vackraste i världen. Var är du?
   Din blick fortsätter borra sig in i mig, och det känns inte som förr. Plötsligt vill jag bara sjunka ner i marken och jag vänder snabbt mig bort, och bara går. Jag hör mina vänners rop efter mig, hör deras steg, hör deras hjärtslag, hör deras är-du-okeeeeej?, men jag får inte ens ett andetag över de sammanpressade läpparna. Efter en evighet har jag tillslut trasslat på mig jackan och är påväg hem. När jag vänder mig mot skolan ser jag dig stå i fönstret men du vänder dig bort såfort våra blickar möts. Jag kan knappt känna hjärtat slå längre. Mobilen vibrerar hårt och envist, men jag vill inte mer längre. Vill verkligen inte mer.
   I somras hade det varit så uppenbart att vi två skulle vara tillsammans. Att det var hos dig jag hörde hemma hos, att vi två var oslagbara. Faktiskt var det så att vi nästan redan då var ett par, vad annars skulle vi ha varit!? Men vad har hänt sedan dess...? Ena dagen var du som förbytt. Du vågade inte ens röra vid mig längre, du ringde aldrig på kvällarna, och när jag väl börjat i din skola för att vi skulle kunna vara tillsammans så mycket som möjligt, så ville du inte ha mig där.
   Stegen är hårda, och jag märker helt plötsligt att jag är påväg hem till dig. Där jag känner mig trygg. Jävla skit också. Jag sjunker ned mot asfalten, minns hur du sett på min bästa kompis och plötsligt kommer gråten. Jag brukar aldrig gråta, aldrig. Tillslut, i en hackande snyftning, släpper allt.
   Jag kan inte leva hela mitt liv utifrån dig. Du kan inte vara solen jag snurrar runt. Jag måste skaffa ett eget liv. Jag måste vara egen och orka sträcka på mig när du försöker fälla mig till marken. Och nu Danne, när solen har slocknat, tänker jag med ett nästan stolt leende på läpparna, så kommer jag bygga mig en ny sol. Som är så jävla mycket bättre och starkare än du.
   Du förlorade lille vän. Du förlorade mig.

whisper me all of your secrets

Det är helt tyst i korridoren, nästintill min pennas skrapande mot pappret. Det är en stressig vecka, som vanligt, så jag måste vänja mig. Andas ut. Sluta pressa och stressa alldeles för mycket. Det får reda ut sig. Men jag hatar när jag själv säger åt mig att det reder ut sig. För om det inte gör det? Jag vill ha svar på allt.
   Rensar man ut allt jag har skrivit är det inte mycket som egentligen behöver stå där. Träningar, jobb, fester... Det finns där, men är det så viktigt att jag skriver upp det? Jag känner mig mer och mer stressad av sånt där. Samtidigt som jag är lättad över att jag har koll, så blir det för mycket i längden. Det är bara det att det än inte har börjat.
   Jag hör steg i trappan. Och plötsligt känns planeringen inte viktig längre. Jag kan stryka över allt, glömma allt, ge upp tid bara för den som precis i detta nu, är på väg upp för trappan. Han. Jag kan höra att det är han också, en tanke av att det är sjukt far igenom mitt huvud men den viftar jag snabbt bort. Långsamma, släpande steg. Men de kommer närmre och närmre mig, snart är han här snart är han här snart är han här..
   Först vet jag inte hur jag kommer reagera. Sedan undrar jag, hur kommer egentligen han reagera? Jag ska inte vara här. Egentligen. Men nu är jag det. Jag drar in fötterna mot mig så att jag sitter som i buddhaställning. Andas in, ut. In, ut. Slutar skrapa med pennan och inser att jag inte skrivit något bra nu heller. Kalendern är fortfarande lika klottrig med små meddelanden, uppmaningar och tider att passa.
   Nu kommer han. Och ansiktet speglar först chock, en känsla som jag också känner. För varje gång jag ser honom så blir jag alltid så... häpen. Över hur jag känner mig; så lycklig, men också osäker.
   Snabbt hasplar jag ur mig en ursäkt över att jag är där. Som om han egentligen bryr sig. Och varför en ursäkt egentligen? Jag ska inte behöva ursäkta mig. Han säger något, vi skrattar lite åt något jag inte ens förstår vad det handlar om, och jag känner mig hemma. Trots att vi båda är osäkra och stelheten nästan verkar överdriven, så är jag hemma. Och jag kan nästan höra i mitt eget huvud

"Oh home, yes I'm home, home is when I'm alone with you"



-

Noa om ge dem ett finger och värm min handJo men tjena! :) Undrade bara vart alla Noveller tagit vägen? :(
Svar: Chabaooow. De är på uppgång. Amalia + kärlek = noll inspiration. Försök att överleva!

Stockholm är alltid lika smått i dina ögon



Vi sitter på ett tak och ser ut över Stockholm. Det är han som tagit mig hit, han hade sagt att jag behövde se det. Medan vi gått upp för den vindlade trappan hade han snuddat vid min hand några gånger, mer än så var det inte. Jag vet inte riktigt om han är rädd för att visa sina känslor eller inte, han är ju alltid så sluten men ändå säger alla att jag lockar fram hans inre.

   Nedanför oss fortsätter Stockholm röra på sig, men det kändes som om tiden står still här uppe på taket. Hans jeans är nötta vid knäna, och när jag frågade om han inte behövde nya byxor hade han sagt att Det ska vara så. Conversen är lika slitna, och är dessutom nerklottrade med svart vattenfast penna. Någonstans där bland allt klotter kan jag se mitt namn, så litet så man knappt ser det.

   Caroline.

   Det står bara Caroline med prydliga bokstäver, men ändå så får det mitt hjärta att hoppa till.

   Vi sitter bara där. Han är så långt borta från mig att det nästan är farligt riskabelt att flytta närmre. Det känns som att han skulle dra sig undan då.

   Vinden blåser i hans hår medan han pillar på ett hål i sina smala jeans. Han är så vacker då, när han koncentrerar sig på att inte låtsas om mig.

   ”Tim.” mumlar jag och han höjer blicken. Våra blickar möts under några få sekunder och då ler han.

   ”Caroline.” svarar han och tar min hand.


FAVORIIIIIIIT.

Aprilsnö ~ del 2 av ?




   Precis som Bill lovat, väckte han mig trekvart senare. Dämpade smällar hördes utanför fönstret, men jag skyndade mig med att dra på mig ett par mjukisbyxor innan jag och Bill sprang barfota ned till Toms rum.

   Alla var redan samlade där och de log när jag med ett lyckligt fnitter sprang fram till balkongen för att se alla fina fyrverkerier. Nattluften var iskall mot min hud och Bill kom genast ut med en filt och lade den om mina axlar.

   ”Tre minuter kvar.” meddelade Georg. Jag log brett och tog med darrande fingrar emot champagneglaset som Tom räckte mig, samtidigt som Bill omfamnade mig bakifrån och fick en lycklig rysning att fara längs ryggraden.

   Än var inte natthimlen full med fyrverkerier, men så fort klockan hade slagit tolv var det som att öppna en skakad flaska med kolsyrat vatten. Himlen exploderade i färger och Bills grepp hårdnade om mig.

   ”Gott nytt år!” pep vi allihopa tillsammans i kör och jag vände mig om för att kyssa Bill innan jag dansade runt och kramade om dem allihopa.

   ”Gott Nytt år, Räkan!” log Tom och gav mig en stor bamsekram, samtidigt som jag pressade mitt kalla ansikte mot hans hals. Gustav tog över och gav mig en kärleksfull kram samtidigt som hans ögon sade så mycket att jag bara ville blunda.

   ”Gott Nytt År.” mumlade jag till honom, innan jag ställde mig på tå och pressade läpparna mot hans kind.

   Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar och hur det tillslut svämmade över. Alla visste vi varför jag grät – aldrig hade jag fått vara med om en nyårsafton som denna.

   Med ett lyckligt, strålande leende slog jag armarna om Bills midja och lutade huvudet mot hans bröstkorg. Det kändes som att någonting bubbligt, varmt och sockerdricksaktigt flöt genom mina ådror, jag var så oerhört glad över att få vara med dem just nu och just här.

   Då klockan närmat sig ett och det tillslut inte var några fyrverkerier kvar på himmelen, gick vi in på rummet igen och kröp ihop i de stora, mjuka sofforna. Vi satt och pratade, pratade och pratade – Bill berättade om planerna vi hade på att skaffa barn och Tom bröt ihop över namnen Melanie och Max.

   ”Jättekul.” muttrade jag surt.

   ”Det är fint, Amalia… Bara det att…” började Tom innan hans röst kvävdes i en fnitterattack. Gustav såg glad ut och nickade nöjt.

   ”Jag gillar Max. När vill ni ha barn då?” frågade han och jag kände hur mina kinder hettade. Nu skämdes jag nästan över att inte ha velat berätta för honom, när Bill gjorde det så självklart.

   ”Efter bröllopet. Det blir bäst så, för då vet vi mer vad som händer i framtiden.”

   Killarna blev plötsligt mycket allvarligare. ”Det betyder att vi förlorar våran sångare.”

   ”Han kanske var dum nog att drunkna i en sjö…”

   ”Eller så fick han någonting hårt i huvudet.”

   Jag blängde på dem tre. ”Hey, det där är inte kul!” fnös jag och plutade med underläppen i en missnöjd grimas. ”Det här är vad vi vill. Ni kan åka på turné massor, jag klarar mig finfint.”

   Tom log snett, och styrde klumpigt in samtalet på ett annat spår eftersom att jag hotade med att förstöra hela kvällen. Men det tänkte jag verkligen inte göra, utan blev helt plötsligt glad och fnittrig igen och stämningen blev likaså.

   De fyra dagar vi hade gick så otroligt fort, och när vi satt på flyget hem igen och såg hur snön började försvinna från marken till någon slags brungrå sörja där nere, förstod vi att våren var kommen. Bill log brett så att alla tänderna gnistrade mot mig.

   ”Nu är det snart dags för dig att bli min för evigt.” log han och blinkade mystiskt mot mig. Jag log lite försiktigt mot honom och fuktade försiktigt läpparna. Ja, nu var det inte alls långt kvar till sommaren.

   ”Precis.” log jag och kröp ihop i flygplansstolen. Jag visste att Bill var lika lycklig som jag över det – för nu skulle vi hem till Simone och fortsätta planera, innan Bill skulle åka iväg på några resor och så vidare. Och sedan var det sommar…

   Bill flätade försiktigt mitt hår mellan sina fingrar innan han fnissade lågt. ”Du vet väl att jag är helt galen i dig?”

   ”Det tror jag att jag gör…” svarade jag med ett leende innan jag satte mig i hans knä och slöt ögonen. Stunder som dessa kände jag mig bara så lycklig.


Kortnovell ~ The drugs don't work

   Mina tunga andetag förföljde mig då jag sprang genom korridorerna, helt omedveten om var jag var. Tårarna förblindade mig då de rann nedför mina kinder, och de rann också ner i såret Gustav skapat. Saltet i tårarna fick såret att svida, fick mig att önska att jag inte varit så otroligt förblindad.

   Jag sprang rankt in i en vägg, men orkade inte resa mig upp då jag föll. Det fanns ingenting att greppa efter, golvet gungade och det kändes som om jag skulle kräkas.

   När några svala händer smekte mitt ansikte trodde jag Gustav hade hunnit ifatt mig, men det var inte hans röst som frågade hur jag mådde och vad som hade hänt.

   Det var Bill.

 

   ”Amalia, lilla vän.” mumlade Bill oroligt, ”Kan du resa på dig, tror du?”

   ”Lämna mig ifred.” stönade jag, ”Gå.”

   ”Vad har hänt?” envisades han, men jag slog bara undan hans händer och knep ihop munnen.

   ”Bara gå.” väste jag, ”Jag behöver inte dig.”

   Jag kunde höra hur hans kläder prasslade lite då han reste sig upp, kunde känna hur hans ena, svala hand försiktigt smekte min ena, våta kind innan jag hörde hans steg tona bort i korridoren, hörde hur han lämnade, men jag vågade fortfarande inte öppna ögonen. Mitt hjärta skenade fortfarande och för en stund ville jag ropa Bill tillbaka, men vågade inte då risken att Gustav hörde mig var stor. Huvudet, benen och hjärtat värkte som om de skulle sprängas vilken sekund som helst, och mina andetag var ansträngda och väsande. Smärtan i bröstet tilltog ordentligt då jag insåg att Gustav var ute ur mitt liv. Gone and lost forever. Och hur mycket jag än ville ha tillbaka honom kunde jag inte göra något. Jag förstod inte vad han menade. Visst hade jag velat vara bra för honom och därför trott att han inte ville att jag skulle prata lika mycket, men… Då kunde ju han sagt att jag hade fel, istället? Jag rös ofrivilligt till och illamåendet kom smygande igen, med full kraft.

   Långsamt öppnade jag ögonen och insåg att hela världen snurrade. Det var precis som då man var liten, man ställde sig på stället och snurrade runt, stannade och då snurrade alltihopa och man kunde inte stå rakt. Samma var det för mig nu, även fast jag låg ned. Allting snurrade, lampan uppe i taket var både grön och röd samtidigt, taket skiftade från vitt till svart innan det flöt samman med lampan och väggarna. Såfort jag såg konturerna av lampan igen så flöt allting samman igen och gjorde mig ännu mer illamående än vad jag redan var.

   Jag önskade att jag hade Bill där igen, som kunde kalla på någon läkare eller något, men jag var helt ensam i en främmande korridor som verkade helt folktom. Jag rullade över på mage och reste mig upp så jag stod på knäna, men jag föll framåt och hann nätt och jämt ta emot mig med händerna. Jag började krypa framåt medans allting snurrade – jag dråsare rakt in i väggarna hela tiden och jag kände mig ordentligt törstig.

   Bill, åh Bill, kom och rädda mig, tänkte jag hela tiden för mig själv. Tom och Bill pratade ofta om att de kunde kommunicera genom tankar, och därför försökte jag göra samma sak. Hjälp mig, snälla du.

   Jag föll ihop, och orkade inte ta mig upp igen. Istället låg jag där på golvet flämtande efter luft. Räknade sekunder. Räknade mina hjärtslag. Räknade avlägsna ljud jag hörde från dörrar som small igen. Steg började närma sig – hade Bill hört mitt rop på hjälp? – men en mycket grovare röst nådda mina öron istället.

Såhär känner jag mig idag oO


Kortnovell ~ Fallin'

   Jag andades tungt. Kanske för tungt och ansträngt för mina lungors bästa, men var man panikslagen var det svårt att kontrollera sin kropp. Vattnet var överallt, trängde sig på intill mina sidor och fick tillslut glasrutorna intill mig att spricka och det blågröna havsvattnet att strömma in med en oändlig fart. Jag hann knappt kippa efter andan innan jag hade svalt en hel munfull med vatten, men att hosta var det sämsta alternativet som fanns just nu. Jag var tvungen att ta mig upp till ytan.

   Med kisande ögon utforskade jag den enda möjliga utvägen – den sprucka glasrutan intill mig. Om jag var riktigt trixig skulle jag ta mig ut, men bussen sjönk med en så oroväckande fart att jag blev rädd för att jag inte skulle hinna. Vattnet var så grumligt att man inte riktigt såg allting framför sig, men stenarna vi for förbi vittnade om att bottnen var nära.

   Många hade redan slagits medvetslösa intill mig, men en utav dem som fortfarande var vid liv var mitt allt, min dröm, min pojkvän. Hans ögon var rädda då han kastade huvudet av och an i ett försök att hitta en annan begriplig väg ut än genom bussfönstret som var alldeles för litet. Beslutsamheten tog överhand, och jag började målmedvetet bryta loss stora glasskärvor från fönstret för att skapa ett större hål att ta sig ut igenom.

   Det var otroligt kallt, nästan outhärdligt, men då jag rörde på mig, frenetiskt sparkande med benen, armarna och händerna som kramade om glasbit efter glasbit, blev jag i alla fall rörlig och hotades inte av att bli likt en levande isklump.


Inte hela, inte alls, jag håller fortfarande på med att skriva på den men det här är den lilla tjuvkik ni får i alla fall! :3

'Lång'novell ~ FBI-agenter är opålitliga

Ursäkta för att den blev sjuuuukt lång, men jag hade inspirationsflöde.


Mannen på bussen igår gjorde mig genast misstänksam – egentligen var det en känsla baserad på knappt någonting,  men jag kunde inte låta bli att bli lite nyfiken. Han såg inte alls brottslig ut, snarare ut som någon väldigt viktig person. Han hade mörkt, kortklippt hår med små stråk av silver i; en kavaj med skjorta och en iPhone i handen. Runt 50 kanske.
   Det var faktiskt ett utseende som passade på en FBI-agent. Och när han pratade, talade han med en amerikansk brytning, och svarade med namnet ’Charles’.
   Eftersom att jag satt bakom honom kunde jag höra honom viska fram ’utredningar, brott… Och HUR kunde de komma undan?” Såklart trodde han att jag inte hörde eller lyssnade, eftersom jag hade mina headset på mig. Så dum han var! Det var väl inte så svårt att trycka på pause-knappen? Visst visste jag att det var fult att tjuvlyssna, men han hade gjort mig intresserad. Lite försiktigt lutade jag mig framåt, samtidigt som han avslutade sitt samtal.
   På mobildisplayen stod bara bokstaven ’F’. Min fantasi skenade såklart iväg, och jag började fantisera om att det betydde FBI. Snabbt, som om han gjort det hundratals gånger, stoppade han ner mobilen i kavajens innerficka, men efter att ha kastat en blick runt omkring sig. Hans ögon vilade lagom länge på mig, för i bussens buller var jag den enda som kunde ha hört. Oskyldigt såg jag ut genom fönstret, försökte se så uppenbarligt intresserad utav en skrattmås som flög uppe på himmelen som möjligt. Charles verkade faktiskt gå på min fint och vände sig om igen, stack ner handen i innerkavajsfickan igen och fiskade upp ett par svarta, stora solglasögon.
   Mina misstankar stärktes ytterligare – om det inte hade varit för den skinande solen hade solglasögon varit onödigt. Och var det inte sådanna FBI-agenter gick runt i? Det var tydligt att han skulle av här, så jag sate på musiken igen och gjorde mig redo för att stiga av jag också.
   När bussdörrarna går upp är jag ute före honom, och jag uppfattar hans brännande blick i nacken. Som om han bevakar varje steg jag tar. Det känns faktiskt lite obehagligt.
   Om inte gågatan varit full med folk hade jag blivit ännu osäkrare. När jag blickar bakåt ser jag honom långt bakom mig. Ansiktet är hårt, fokuserat. Min puls ökar. Så jag väjar höger, går in på H&M, kanske för att skaka honom av mig och för att försäkra mig om att han inte förföljer mig. Jag kikar runt bland de rea-märkta tröjorna, samtidigt som jag nervöst kikar mot dörrarna för att se om han kommer.
   Plötsligt gör jag någon slags skenmanöver – jag nappar åt mig en tröja och går sedan mot provrummen, trots att mitt huvud säger att det är en väldigt dum idé. Jag svidar om till tröjan, grön med New Yorktryck. Med ett leende på läpparna ser jag att tröjan döljer min mage och att den framhäver mina gröna ögon, får dem att gnistra. Sedan hörs steg. Jag vänder mig om, försöker intala mig att det bara är någon annan som vill prova ett plagg.
   Draperiet dras undan. Såklart är det han. Ett stelt leende är satt på hans läppar, och nu när jag ser honom på nära hpll är glasögonen riktigt fula. Fast, ändå, ser han ut som en riktig FBI-agent. Snabbt som en kora sträcks hans hand ut, tar tag om min hans och naglar fast mig mot spegelglaset. Vettskrämt drar jag efter andan, men han har blockerat mina luftvägar. Smart drag.
   Men jävlar, så stark han var! Hur mycket jag än fäktade med benen och armarna verkar det inte bekomma honom ett dugg. Huvudet snurrade som en vansinnig karusell, och jag kände kindernas hetta. Kanske visste han att jag lagt märke till något på bussen. Agenter var ju trots allt väldigt strongt tränade. Den lilla rörelsen framåt i sätet som jag gjort för att kika på hans mobildisplay hade han kanske märkt.
   Och såklart skulle ingen märka något. Här inne fanns inga videokamerar, och han gjorde det på ett väldigt snyggt sätt. Ingen skulle märka någonting föräns det var försent. Mina vettskrämda ögon mötte hans för en stund, och ångern blixtrade förbi likt en blixt på himmelen i hans ögon. Den hinner knappt synas innan den åter igen uppslukats av den mörka himmelen. Men att han tvekar en stund får mig att le. Kanske kan jag komma undan.
   I samma stund tar syret slut, och med en dov duns landar pojken på marken.

Dagar senare stod det i tidningen att ett okänt mord hade begåtts. Misstankar om att det varit en utav fångarna från fängelset som rymt, som hade mördat det stackars pojken, Anton Andersson kallade de honom, spreds som löpeldar, men inga spår fanns. Inga fingeravtryck, för mördaren hade skickligt använt sig av handskar, utan pojken hade hittats död med ett leende på sina läppar i en utav provhytterna på H&M. Det enda de visste var att han hade strypts ihjäl.
   Men sitter man någon gång på en buss inne i stan, andra sätet bakom barnvagnsplatserna, bakom en man med mörkt hår och en Amerikansk brytning, ska man akta sig för att bli nyfiken.
   Det blev i alla fall döden för Anton Andersson.


Kortnovell ~ Väck inte Askungen

Ännu en kortnovell, lite tillägnat Bill. Faktiskt.

Och lyssna på den här låten, för den lyssnade jag på igårkväll när jag skrev det här.

Robyn - Eclipse


Igår natt blev inte som alla andra nätter. Jag gjorde iordning mig som vanligt, trots att det inte har ett dugg med saken att göra. Håret var fuktigt och låg slarvigt slängt över ena axeln, allt smink som jag gömde mig bakom likt en fasad var borttvättat, och min vanliga Snobben-pyjamas hade jag för lände sedan hoppat i. Det kändes inte som om den här natten skulle bli speciell, även fast den senare blev det. Jag hade krupit ner under täcket, släckt lampan – fortfarande var ingenting konstigt.
   Precis då jag hade börjat dåsa till, närmat mig drömmarnas mjuka värld, var jag helt plötsligt inte ensam längre. Någon, sval och tunn, låg tätt intill mig med armarna om min midja. Konstigt nog blev jag inte panikslagen. Kanske var jag galen, för hur hade han tagit sig in? Jag frågade inte ens var han kom ifrån, vem han var, varför han låg i min säng. Inget utav det kändes speciellt relevant. Han kändes bara bekant. Mina ögonlock började bli tyngre, och jag vände mig mot honom för att borra in näsan i hans hals. Det fick honom att skratta, och även skrattet kändes bekant. Som om jag hört det hundratusentals gånger förut.
   Han pressade läpparna mot mitt hår och höll om mig, precis som jag ville. Det skulle bli riktigt mysigt att somna nu. Och medan de sista solstrålarna utanför fönstret avlägnade sig, viskade han att allting skulle bli bra imorgon. Det fanns ingenting att oroa sig för, inte här i hans armar. Det lovade han. Han lovade så mycket, han lovade allt jag ville höra från någon.
   Tillslut somnade jag, trygg och säker i hans armar.

   Nästa morgon var allt… omvänt. Ingenting blev som han lovade. Han var inte ens kvar! Men jag blev inte arg. Dock blev allt ett helvete och jag ville bara dö, eller i alla fall gömma mig under marken och aldrig sticka upp huvudet igen.
   Kanske var jag galen, trots allt. Änglar fanns inte. Och man ska aldrig lita på någon som inger en sådan trygghet.


Kortnovell ~ Med orden i munnen

Tänk om man kunde förklara sina känslor så verkligt i text och bild att så mycket blev förståerligt. Tänk om man kunde skriva ner, exakt ur sitt huvud, hur det känns att ligga under sitt varma duntäcke och se hur natten, genom fönstret, sakta gör anspråk på himmelen. Tänk om man, samma stund som man får ett leende av sin hemliga kärlek, kunde beskriva med exakta, levande ord hur glad och bubblande lycklig man känner sig. Och att beskriva smärta…
   Då skulle alla förstå, eller hur? Då behöver man inte använda sina darrande läppar för att uttrycka sina känslor. Behöver inte skina med sina lyckliga ögon. Så man kan stänga dem. Skriva ner sina tankar i ett block. Med exakta, perfekta ord som andra skulle drömma om att ha i sitt huvud.
   Men visst kan man le. Visst kan man låta sina ögon glänsa likt diamanter i solskenet. Det behöver inte bli ännu bättre, men man kanske kan flina så brett att man fixar någon annas dag. Då hjälper man i alla fall någon.
   Men att beskriva fjärilens nätta vingslag, precis hur den lilla skapelsen rör sig, skulle det inte vara lite fantastiskt?!

Kanske skulle jag då kunna förklara hur det känns att se på dig. Se dina vita tänder glänsa bakom dina läppar, nästan alltid särade i ett leende. Och ögonen, för min skull, ska vi inte ens nämna. Det sänder alldeles för stora adrenalinkickar genom mig.
   Det kanske är därför jag vill beskriva allt perfekt. Så att du äntligen kan förstå mig. Så du förstår hur det känns för mig när du får mig att tappa all självkontroll jag någonsin haft.


Novell-mania ~ Glöm bara inte att andas

   Jag kunde höra deras steg, nästan se dem framför mig också. Hur de svepte med blicken över vartenda ställe vi kunde gömma oss på, hur de bara törstade efter vår smärta. Jag visste att Tom fick all den här skiten på grund av mig, och då jag kände hans hårda hjärtslag insåg jag att han var lika rädd som jag. Han som aldrig brukade vara rädd. Jag pressade mig tätare intill honom i mörkret, kunde inte andas av rädsla att de skulle höra oss där vi stod och gömde oss för dem.
   Jag hade gjort vad som helst för att skydda honom, låta dem gå på mig istället, men Tom skulle bara försöka få dem att inte skada mig. Ibland var kärlek en idiotisk sak för folk som var för blinda för att se sin egen fara i det hela.
   Tom andades tungt brevid mig och jag pressade min kind mot hans bröst, kunde känna hans hjärta dunka innanför all hud och ben. Ljudet slog i samklang till mitt hjärta, fick det att nästan desperat öka takten, men då var Toms hjärta heller inte segt, det försökte bara matcha mitt hela tiden.
   ”Jag är rädd.” viskade jag, så tyst att bara han hörde mig. Han drog mig tätare intill sig vid mina ord, och jag kunde höra honom andas tyngre, mer besvärat. Han ville skydda mig ifrån det här, han ville inte att jag skulle vara rädd.
   ”Det är jag också.” viskade han och pressade sina läppar mot mitt hår. Han andades lågt och väsande, men tyst, och det skrämde mig, även fast hans andedräkt var varm mot min hud och mitt hår. Tom bände loss min kropp från hans, lade två fingrar under min haka och vände upp det mot sitt. Jag kunde se att hans ögon var blanka, trots mörkret, och det var inte förens jag strök med fingrarna över huden under hans vackra ögon som jag förstod att han grät. Jag flämtade till, men Tom tystade mig genom att pressa läpparna mot mina. Jag besvarade kyssen med att ta ett fast tag om några av hans dreads och dra honom närmre mig med hjälp av dem, medans tårarna stillsamt började rinna längs mina kinder också.
   Tom märkte det genom att mina andetag blev stötigare, och hans läppar lämnade sakta mina. Jag försökte förtvivlat hitta dem igen, men de fanns ingenstans. Inte han heller. Han var borta. Jag snodde förskräckt runt, och såg honom gå mot öppningen till vårat gömställe. Det började gå upp för mig vad han tänkte göra, och jag slog handen för munnen för att tysta ett vettskrämt skrik. Tom vände på huvudet vid mitt halvkvävda läte, och han log, precis som någon slags gud.
   ”Jag älskar dig.” viskade han lågt, egentligen helt ljudlöst men jag kunde se hans läppar röra sig, forma orden. De orden hade aldrig varit lika betydelsefulla som de var nu, och jag kunde inte låta bli att nästan skrika åt honom.
   ”Du får inte.” mimade jag tillbaka, ”Mamma kommer döda mig.”
   ”Då dör vi tillsammans.” Hans ord sträckte ut en hjälpande hand mot mig, men jag var alldeles förlamad av rädsla att jag inte tog den. Istället kände jag hur jag långsamt föll samman.
   ”Nej.” hela min kropp skrek ut ordet, skrek ut varenda bokstav som egentligen skulle darrat av skräck och rädsla, ”NEJ!”
   Stegen kom närmre och Tom log fortfarande gudomligt. De skulle se honom. De skulle se honom och då visste man aldrig vad som skulle hända.
   Vi var fast.


   Jag satte mig upp med ett skrik som nästan kunde liknas vid ett vrål av smärta, och det ekade sorgligt i rummet där jag låg. Luften var kvav och kväljande och jag kunde inte andas in utan att den varma luften sved i halsen. Det snurrade i mitt huvud, och bara gud visste vad jag hade fått i mig de senaste dygnen. Antagligen en alldeles för stor dos av morfin, för att bota smärtan som inte ens droger kunde ge sig på.
   Mitt hjärta bultade hårt och alldeles för fort innanför revbenen, fick det att snurra i huvudet ännu mer. Min kropp törstade efter mat och vatten, men jag visste att det egentligen inte betydde någonting. Skulle jag få se Tom igen, min gud, skulle allting annat vara som bortblåst.
   De hade tagit mig tillfånga igen, insåg jag då jag låg och såg upp i taket, såg sprickorna i det och de flöt samman lite grann inför mina ögon. Ändå kunde jag hålla greppet om var jag var, och på ett ungefär kunde jag räkna sekunderna genom att hålla koll på mina hjärtslag. Efter tre våldsamma dunkanden hade det gått en sekund, så därför lät jag sekunderna gå medans mitt hjärta stillade sig.
   Jag försökte sätta mig upp, men flätade rep om mina handleder som satt fast i sjukhussängens metallkanter fick mig att inse att jag också, precis som förra gången, inte kunde ta mig någonstans. De visste att jag kunde ställa till med vad som helst för att ta mig ur det här fängelset, och därför hade de bundit fast mig.
   ”Hallå?” kraxade jag, sökte med blicken efter en kamera vid taket, och fann den tillslut, illa dold. ”Mat.” Min röst ekade inte längre, den var för låg för det, men kamerans ljudsensorer var så känsliga att de hörde varenda rörelse jag gjorde, varenda andetag. Jag tyckte inte om att de hade koll på mig, som om jag när som helst skulle kunna springa iväg. Jag satt ju fast? De var verkligen idioter. Det här var som en bisarr roomservice, en roomservice för tillfångatagna, men de tyckte inte om min attityd, det hade jag hört flera gånger.
   De ville inte att jag skulle sitta och frossa i mig deras inköpta mat, trots att jag visste att de i samma ögonblick satt och åt i mängder av någon nyinköpt tårta. Ibland var livet orättvist. Men jag kanske var värd orättvisan. På något sätt. Jag försökte sätta mig upp, trots att smärtan i handlederna vittnade om att de flätade repen skar in i min hud. Den smärtan kunde ändå inte mäta sig med den som slet och rev i mitt bröst, som ett monster som försökte slita sig ut.
   Tanken på att det kanske kunde finnas ett ljus lite längre fram fick mig att inte svimma, så jag försökte hela tiden tänka mig ljuset som Tom, men då minnena började dra sig mot de sista sekunderna med honom började jag om, tänkte samma minnen om och om igen.


Novell-mania ~ Kärleksk(r)amper

Jag såg dig gå till skolan igår. Inte för att det var någon negativ syn, jag gillar att se dig. Och inte för att jag förföljer dig eller bevakar dig, ibland blir det bara så. Om jag kunnat, hade det fått ett slut redan nu.
   Kanske önskar du det. Ofta önskar jag det samma. Att någon riktigt supersnygg kille dyker upp i mitt liv som en superhero och räddar mig från den här kväljande förorten. Det skulle vara ett lyft, eller hur? Tidningarna skulle säkert ha massor att skriva om också. En riktig, saftig nyhet. Pfff…
   En hake finns ju, det gör det alltid, men i det här fallet är det några stycken. Jag fastnar inte för killar på ett seriöst sätt så ofta, och just nu är det fem stycken som fastnat för min blick. Det låter säkert mycket, jag vet. Den andra haken; av fem är fyra otillgängliga. Den tredje haken är att killar absolut inte fastnar för mig.
   Knepig situation, maybe?! Försök inte ens tycka synd om mig. Men visst skulle jag vilja ha någon att ligga tätt intill och känna det där sambandet.
   Någon som ger mig sitt medlidande nu kanske? Tack.
   Men då jag såg dig gå till skolan igår, förstod jag vad jag för 2-3 år gått miste om. Du är så perfekt.
   Synd bara att du har fyra andra hel-och-total-dödssnygga-killar att kämpa mot. 

   Sorry.


Tidigare inlägg
RSS 2.0