paradise








DO EVERYTHING. AND DO IT IN THE MOST FABOLOUS, FUCKING WAY IF IT MEANS PARADISE TO YOU.


right thru' me



not pretty enough. my laugh is terrible. i've never liked my smile. people tell me i'm bad and i trust them. they say i do bad things. whenever i make a mistake, they're there and crushing what's left of me. i don't know why, but i really like it. i like when they're make me shake and cry like a child. i have the badest skin ever. i'm not fast enough when i'm running. i'm fat and i know that i must eat less. i'm ugly because... i don't know why but every boy i've met tell me so. i have bad selfconfidence but all my friends they're great and must love their life. why am i not doing it? i've stoped eating. i wanna die. i just wanna die.

tjejer. upp med självförtroendet! ni är värda mer än vad ni tror, för det finns alltid någon därute som kommer se er som den ni är, och inte den ni försöker vara. det finns någon som kommer fortsätta att hålla er hand, fastän det just då inte känns som en bra idé och ni vill inte ens ha honom där. men när ni kommer behöva honom som bäst - då är han redan där.
   och finns det ingen, absolut ingen... så är man stark ensam. man är faktiskt det. se inte det fula i er själva då om det inte finns någon som kan se det åt er, se inte det som ni tror att alla andra kanske ser.

   se era framsteg, era bra saker och de stunder ni bara vill skrika YES, JAG GJORDE DET. de stunderna finns, fastän de kanske inte är 'stora' och ingen lägger märke till dem. har ni klarat er igenom en presentation fastän ni har total scenskräck? var glad över det. inte över vad ni får betyg på den sedan.
   man blir så mycket gladare då. jag känner nu YES JAG GJORDE DET efter musiken för jag vart så himla nervös mitt i hela grejen och fick en total-blackout.

   DET FINNS INGEN SOM HÅLLER MIN HAND GENOM ALL SKIT. vänner räknas inte för de är där fastän de inte vill ibland. Jag klarar mig ensam med lite hjälp av min underbara mamma som ger mig både bra & dålig kritik.
jag klarar mig ensam, fastän jag inte vill vara ensam. jag väntar också på den som kommer hålla min hand genom all skit, för han är inte här än. men jag hoppas att han snart är det.

ingenting står över mig




Ingen ska få trampa på mig. Ingen ska få leka runt med mina känslor. Jag är så jävla stark och jag ska aldrig låta något stå över mig. Jag har kontroll över mitt liv, jag bestämmer vilka beslut som ska tas, ingen ska få göra dem åt mig. Det är så lätt att tro att andras åsikter spelar in, men man ska känna efter. Med hjärtat. Ingenting står över mig och mitt hjärta, mitt hjärta är ju jag. Jag lever med mitt hjärta, mitt hjärta går före allt. Det är så svårt att komma ihåg ibland bara.
   Jag är inte den som alla tror att jag är. Jag har problem jag också. Brister. Samma brister som många andra också har. Men en enda sak är bra med mig, det som jag är stoltast över i hela världen.

   Och det är att ingenting står över mig.

all the other kids?



Någon gång måste man ju inse att livet är för kort för att man ska sitta och vänta på att något bra ska hända. Någon gång måste man ju BJUDA TILL och släppa på gränserna och inte vara stel som en pinne resten av sitt liv.

   Ibland kanske man blir tillsammans med en kille, fastän man vet att det finns en annan som man egentligen är menad för - men man spelar på sina gränser och man tar ut svängarna. Det är okej. Ett förhållande behöver inte vara i flera år, det räcker väl med tre månader? Jag är ingen långkörare, förutom i ett specifikt fall då... Ehm.


   Ibland kanske man bestämmer sig för att skita totalt i ett prov, bara för att man inte har lust. Man låter sig själv ta en paus, man lyssnar på sitt egna stressade inre som egentligen försöker säga en något.



Jag är stel som en pinne, lever mitt liv strikt, jag vet att jag inte är någon festande tjej. Alls. Jag förstår liksom inte meningen med det ibland... Jag är rätt speciell och mogen på den punkten, nästan lite annorlunda? Mina vänner ser fram emot att dricka medan jag tar avstånd. Anywayz.



Det jag vill säga är att jag ska börja leva nu! Leva mitt liv och kanske bli tillsammans med killar som det kanske bara håller med i några veckor. Jag ska börja bjuda, vara snäll mot exakt allt och alla men samtidigt vara sådär jävla supertuff som jag vet att många tycker att jag är.


Jag ska börja acceptera mig själv och säga som jag verkligen tycker.


   Livet är för kort för att hinna tänka igenom hur det ska levas. Jag vill inte bli gammal grå och sitta och tänka på hur tråkigt mitt liv har varit. Jag vill ha kul ju!


Och man kan ha kul utan alkohol, mummy says. hehehehe nejmen så speedad som jag är ibland så behövs det ju knappast? 



   Jag är Amalia. Och jag ska bli stor. Jag ska bli en förebild. Det ligger mycket jobb bakom det, men jag ska ha kul också.
   Jag ska bli en förebild, en stor människa, men jag ska ta bättre hand om mina vänner. Det är där skon klämmer. Jag tar inte hand om dem ordentligt.

   Och jag tar inte bra hand om killar jag älskar. Jag sliter och slänger dem hit och dit. Jag säger något och ångrar mig sedan. Jag säger fel saker till fel personer. Jag är rädd för att visa mina känslor inför dem. Jag är rädd för att de inte ska se den jag är.
   Jag behöver lita mer på dem. Och jag behöver verkligen tänka efter med hjärtat, för nu när jag tänkte mer med huvudet senaste gången gick det käpprätt åt helvete.

Mitt hjärta går först. Mitt hjärta, mitt liv, mitt allt. Och jag vet ju vem han är.
Nu har jag gett och gett, det är dags att få lite, bara en enda sanning, tillbaka.

something that comes from the inside

Tjejer, ni representerar inte er själva med rödmålade naglar, fluffigt, välkammat hår, det flickaktigaste skrattet, de vitaste tänderna. Ni som sätter på er någon slags mask, gör er till någon annan för att 'alla andra ser ut så', känner ni aldrig inombords att det är fel, att ni inte är sådana egentligen? Säger aldrig hjärtat 'stopp, okej, det räcker nu'? Ingen ska döma er för att ni kanske egentligen vill sitta med läxböckerna istället för att gå på den där übercoola festen. Ingen ska döma er för att ni är den ni är inombords. 

   För ni föddes aldrig, aldrig, ALDRIG till att bli någon annan. Ni är födda för att vara just ni, att tänka just de tankar som ni tänker, att se ut som ni ser ut. Ni är födda just för det. Så istället för att vara inne och vältra sig i någon annans personlighet bara för att det ger en mer status, kan ni inte säga det just ni tycker istället?

   Vill du lägga dig ner och skrika någon gång - gör det. Tänk inte på hur det uppfattas, anpassa dig inte efter någon annan. DU formar DITT liv som DU vill ha det.

   Ni representerar er inte med kläderna ni har på er, tandställningen ni har, sporten ni spelar. Ni representerar bara er personlighet, men själen då? Ni måste prata från hjärtat ibland också. Tycker ni att ni är fula, så sitter det nog djupare in än så. Förmodligen så lever ni inte ut, ni har tagit någon annans roll.

   Snälla, gör er inte till någon annan. Var er själva. Jag lovar att allting blir så mycket enklare då.


skrivkramp

jag känner mig så värdelös. så urusel. orden försöker komma ur mina tankar ned på pappret men det finns inga ord att skriva. jag är som ett visset blad, tom på liv. där orden en gång virvlade gapar ett stort tomt hål. jag är född för att skriva så att det inte finns några historier i min aldrig sinande hjärnbank gör mig rädd.
   så många försöker ta min plats. men jag är här. jag sitter redan ner. det är min plats. MIN. hör ni det???

   jag är världelös. och urusel. och dålig.

   detta är en ångest riktad inifrån, jag tycker att jag är värdelös och urusel och dålig. ingen annan. alla andra tycker att jag är bra. men orden? de är ju inte där. det är bokstäverna formade i varandra som ett pussel som jag lever för. hur du kan bygga upp en människa i ord, är för mig det vackraste.

   men orden. nu när jag behöver er, var är ni?

the thruth is - you're beautiful as yourself

Vi människor vill ofta att någon ska vara stolt över just oss. Att någon ska se det vi gör, och berömma oss för det. Vi känner oss så värdelösa om ingen ser oss, om ingen berömmer, om ingen peppar. Om vi bara får höra massor med tjat och att man bara gör fel hela tiden.

   Är det så vi vill leva? Kan vi inte berömma oss själva istället?!

   Vi vet väl när vi gör rätt, och när vi gör fel. Det sistnämnda kan vara svårt, men ofta får man höra "det där är fel, du får inte göra sådär" osv, och då borde man ju vara smart nog att förstå att nja, jag gör nog inte det där nästa gång.
   Måste någon säga åt oss att vi gör rätt? Det enda vi törstar efter är att någon ser oss.

   Mina föräldrar ser mig. Mamma berömmer mig om jag gör rätt, även fast det kanske inte känns rätt. Har jag ridit fint, så säger hon det - och då känns det lite bättre fastän jag inte själv tyckt det.
   Vi måste börja lyssna mer på oss själva. För alla måste kunna lita på sig själva, på den egna magkänslan. Som det är nu så kan vi inte tro på oss själva alls, vi är så upptagna av alla andras intryck. Kan vi bara inte sträcka på oss, höja hakan och strunta fullständigt i hur vi ser ut, hur vi rör oss, hur våran röst låter?
   Jag blir så ledsen när jag träffar tjejer, som hela tiden frågar "Hur ser jag ut? Var det bra nog? Håret ligger väl inte fel?"

   JAG är inte perfekt, inte ett dugg. Efter någon timme i skolan ligger inte håret som det var meningen att göra, min finniga hy ser inte alls lika bra ut som den gjorde på morgonen, men vet ni?
   Jag har slutat bry mig. För vad ska jag göra åt det? Vore jag så inriktad på alla andra runtomkring mig och vad de tycker om hur jag ser ut, så hade jag kunnat gå och lägga mig under en sten och dö istället. Det finns inte tid till att bry sig om komplex och om sitt utséende, istället kan man leva livet som man vill att det ska bli levt och ta vara på alla stunder man istället tillbringar åt att gå runt med en klump i magen över vad man äter, hur finnig man är eller att man glömde tvätta håret kvällen innan.
   FOLK KANSKE BRYR SIG. Men om du gör en större grej av det än det egentligen är - då lovar jag dig, de bryr sig bara mer. Och de är precis som du. De vill också ha uppmärksamhet och vill höra att de är perfekta. Och sedan far tanken genom ditt huvud - TÄNK OM DE LJUGER???? De kanske bara är vänliga nog att inte säga att jag ser ut som ett vrak? Don't even think so. Det är så onödigt. Din bild av dig, är inte densamma för alla andra.

   Så istället, säg innan din kompis ens hinner fråga, "Gud vad fin du är." Det värmer. Och det är det, när det kommer spontant, man vill höra.


var stark

I förrgår så blev jag så otroligt, otroligt arg.
En utav mina 'vänner' på facebook hade lagt upp en bild på en tjej ur hans klass som kanske, mja, inte var så passande. Grejen var den att 1, han använde den inte som i ett roligt syfte (hon visste alltså inte om den) utan skrev att hon var ny i klassen och man hörde ju liksom hur hela bilden dröp av sarkasm och äckel och 2, alla hans vänner sätter sig sedan och kommenterar detta och tror att de är så grymt tuffa när de klankar ned på någon.

   Jag blev så otroligt arg. Så arg att jag fick lust att göra något helt sinnessjukt. Först tvekade jag på om jag skulle kommentera bilden. Jag menar, denna killen är två år äldre än mig och det känns så fånigt att kommentera en bild och låta arg, när man egentligen vill skrika åt honom i verkligheten och fråga honom om han ens tänker på hur kul det skulle vara för henne om hon såg bilden. Hoppas ni förstår vad jag menar?
   Men efter att jag såg den här videon om Nick Vujicic, ändrade jag mig. Redan då var det några som hade kommenterat bilden och faktiskt uttryckt sitt ogillande, och jag kände mig manad att ställa mig på tjejens sida. Jag menar, så gör man inte. Inte ens om det är kul. För trots att hon kanske aldrig skulle se bilden, SÅ SKRATTAR DE ÅT HENNE. De äcklas av henne. De utgör henne offentligt som något äckligt.

   Gör man, helt seriöst, så? Skulle han göra så mot sin bästa vän? Nej. 
   Visst, sedan tog han bort bilden. Men jag accepterar verkligen inte sånt där. DET är äckligt, motbjudande och otroligt elakt. 

   Om någon någonsin klankar ned på er, eller eran vän - ställ er på hennes/hans sida. Det är mer värt än allt guld i världen.


bild från google


kära 16åriga jag



   Tänk om jag, som sextonåring, får bröstcancer?
Jag kanske får höra att det aldrig kommer bli bra, att den aldrig kommer försvinna. Ingen jag känner, har vad jag vet, bröstcancer - så jag kan inte alls ens fantisera mig fram till hur det skulle kännas. Dock har jag ungefär 10% chans till att få hudcancer när jag blir äldre på grund av mitt födelsemärke, och jag tar allvarligt på det och vill bli av med den så fort som möjligt. Jag kan få cancer. Hör ni det? JAG KAN FÅ CANCER.

   Jag blir så otroligt berörd av den här videon. Runt 1.50 börjar jag grina så tårarna bara sprutar.
"Kära sextonåriga jag, du är stark, och det kommer bli bra".

   Jag har så mycket att vara glad över här i livet. Men det är okej att vara ledsen. Numera, här i världen, så ska vi alltid vara glada. Vi ska vara starka, 'normala', inte göra för mycket intryck. Men om man vill vara ledsen? Om man vill gråta, sparka, skrika? Får man inte göra det då?

   Jag har så många känslor som vill ut. Jag känner mig inte tillräcklig, eftersom att mina känslor inte passar in i omvärldens mall. Jag är inte som alla andra. Det är bara det, att alla mina vänner, känner likadant. De går också runt och känner saker som de inte låter komma ut för att de är rädda för att folk ska tycka illa om dem då.



   Eller tänk om jag inte hade några armar eller ben?
Gör det mig till en sämre människa? Gör det mig elakare, fulare, dummare? Den här killen, han är så omänsklig att han är underbar. Han tänker som många andra inte gör. "What kind of husband am I gonna be, if I can't even hold my wifes hand? ... But I realise, I may not have hands to hold my wifes hand, but when the time comes, I'll be able to hold her heart - I don't need hands to hold her heart."
"Every single girl right here, right now - I want you to know that you are beautiful. You are georgeous just the way you are."

   Jag har så mycket att vara tacksam för. Problem eller saker jag är ledsen för, de ska inte få mig att känna mig som en sämre människa. Jag kanske inte ser ut som en modell, men jag är vacker ändå. Inte ens de tycker att de är vackra nog, många utav dem! De svälter sig, dricker, drogar... Och jag, jag är vacker och behöver inte svälta mig. Ingen ska behöva svälta sig alls, för de som gör det, ser inte hur vackra de är. Min bästa vän är vackrast på jorden och hon svälter sig. Om hon såg hur fin hon var, och hur lite folk bryr sig om hur hon ser ut, och om hon bara kunde slippa tänka på sig själv, så skulle hennes liv vara mycket lättare.
   Vi borde ta vara mer på stunderna vi har. Vi ska vara glada över att vi kan gå, prata, skratta, hålla någons hand. För det finns folk, som inte har den möjligheten. Det finns de barn, som dör när de precis har fötts på grund av något som gått snett. De får aldrig chansen att älska någon. De får aldrig chansen att leva ett liv. Vi fick chansen, vi hade tur.
   Ni som sitter här just nu, ni har överlevt. Ni kanske har det svårt, ni kanske inte tycker att ni räcker till, men det gör ni.

Låt aldrig någon säga åt er att ni inte duger till. Låt aldrig någon säga att ni inte är vackra. För det är inget fel på er. Ni är vackra, smarta, glada, snälla - bara ni låter er vara det. Den enda som sätter gränserna - det är ni själva.

Love, peace & understanding.

▲ behöver någon ens mig?





Den tanken har furit genom mitt huvud så många gånger. Jag vet att mina vänner behöver mig, det tar jag nästan för givet. Men finns det någon annan som behöver mig så starkt att det är mig han tänker på innan han går och lägger sig? Att jag är den enda han vill hålla om och trösta när jag är ledsen? Att jag är den, som han känner att han älskar mest av allt?

   Det fanns en människa som jag trodde kände så för mig. Jag trodde att vi skulle bli mer än bara vänner. Men jag trodde fel.
   Mitt liv ändrades för hans spel, jag levde efter hans regler, dämpade mig själv på grund av saker han gjorde. Jag ville vara hans allt, för han var redan mitt. Men han tog ifrån mig MIG, det fanns inget kvar av den jag ville vara tillslut. Jag gav och gav, men fick knappt något att ta.

   Det var ett sådant misstag. Han gjorde mig så ledsen, så ofta. Vi var inte ämnade för varandra och det har jag kunnat acceptera nu, på bara några dagar försvann pirret i magen och jag har kunnat acceptera att vi bara är vänner. Jag har kämpat, kämpat och kämpat; funnits där för honom som en klippa i stormen medan alla andra träd har fallit, jag har sett honom förändras, jag har sett honom älska, jag har sett honom hata... Och vi blir aldrig som vi var då.

   Man ska kunna gå vidare utan att vara helt trasig efteråt. Och jag är inte trasig, inte ett dugg. Jag är snarare arg - på mig själv. För att jag inte bestämde mig tidigare, och inte såg på honom att han ljög mig rakt upp i ansiktet. Då hade jag sluppit smärta.

   Han var mitt allt. Mitt livs kärlek - trodde jag. Men mitt livs kärlek ska känna något för mig, han ska kunna återgälda de känslor jag har för honom, och det gjorde inte han. Så det finns någon annan därute (någon som jag kanske redan funnit...) som verkligen är ämnad för mig.
   Jag har släppt honom nu. Jag är stark och ensam och ska hitta den som jag verkligen älskar, och den som verkligen älskar mig.






Jag vet hur jag vill känna för en människa. Och jag vet, precis, vad det är han behöver säga för att få mig att smälta. Att höra att jag är perfekt, få att honom att le och vända bort blicken när jag ser på honom på det där sättet som han tycker är så sött, sista kramen på kvällen som är så galet mysig, han tätt intill. "Jag tänker aldrig släppa dig nu". När vi påbörjar samma mening och börjar skratta. När han ska sitta närmast, han är given vid min sida. När han säger att han älskar mig.

   Folk har sådana fördomar, de vill bestämma över mig och mitt liv, de tror att de vet allt för att jag berättat det viktigaste. Men denna gången ska jag hålla saker och ting för mig själv, ta ett djupt andetag och inte låta någon komma innanför min mur om jag inte har fullt förtroende för personen.

   Hos honom är jag hel, stark och underbar. Han får såren att läka och det är det jag allra mest behöver. Jag behöver någon som ersätter tårar med leenden, som håller ihop mig till den starka Amalia jag allra helst vill vara.

6 sanningar om mig själv

- Jag har numera lärt mig att växla mellan Göteborska & hur jag pratade förr. Det är rätt tufft faktiskt, mitt i en mening är bäst!

- När jag var liten var jag väldigt speciell. Bland annat ritade jag en tillfångatagen morot på mig själv, på benet. Och sedan hade jag sjukt ljus röst, nästan överdrivet ljus så det lät som om jag hade fastnat i målbrottet på de höga highpitchtonerna.

- När jag är hemma ensam går jag alltid runt och sjunger och dansar. Och snubblar på saker. Tills jag inser att fönstrena är öppna och att grannarna hör... Då är det inte lika kul längre.

- Jag börjar undra om jag får panikångestsyndrom ibland. Kallsvettningar, illamående, ångest. Dessutom har jag klaustrofobi men inte lika mycket som förr, det håller på att gå över. Dock börjar jag bli rädd för spindlar efter att Chakkis min katt åt upp en??? Ja, det kan låta konstigt men så är det.

- Det är nog så för många, men jag är extremt vinnarskallig och svartsjuk. Jag kan nog lätt dölja det men jag har svårt för när andra tjejer 'håller på' extremt mycket, och öppet, med killen som jag gillar när de vet att han är den enda jag verkligen gillar. Såklart att jag inte har kontroll varken över deras känslor, eller hans, men snälla - back of a litle bit?

- Jag har lätt för att bli 'beroende' av saker. Just nu har jag endast lyssnat på Ulrik i princip i en vecka och nästa vecka kommer jag vara helt slutsåld på tuggummi. Det är alltid så. Jag är beroende av så mycket. Jelly beans, lila, rosa, choklad, havsblå, egenstickat, matprogram, How I Met Your Mother, musik i all allmänhet, att ligga på golvet och skratta när man är ensam hemma........ Mitt liv är som ett enda stort beroende.


åsikt ~ profilbilder på facebook

Det är något som för mig inte går ihop. Och det är när tjejer lägger ut en bild som profilbild, och sedan skriver att bilden är ful, en särbild osv. Hur i hela fridens namn tänker de då?

   Om jag byter profilbild på mig själv gör jag ju det för att jag har en ny fin bild eller så där. Lade ni märke till det lilla ordet fin? Ja, precis. Jag skulle aldrig lägga ut en bild på mig som jag tyckte vore ful, det är inget jag gör frivilligt. Så dessa tjejer, vad är de ute efter? Bekräftelse. 
   Sådant blir jag så trött på. För de är ju egentligen så himla fina och trycker bara ner sig i sina egna, och andras ögon. Gör sig till lätta byten och flyter sedan upp som en kork i vattnet om de får en kommentar på bilden där det står något som "fin :)" eller liknande. Det är som att de trycker ner bilden, för att den ska bli finare.

   "Alltså såhär ful brukar jag ju inte va hehehehehehehhehe alltså särbild..... men bjuder ;)" ????

   I mina ögon är ju det helt sjukt. Det verkar ju skriva så bara för att andra ska höja just deras bild till högre höjdet och skriva något snällt, bara för att de själva tyckte 'den var så ful'. Det är sjukt. Sjukt sjukt sjukt.

   Tjejer! Har ni inget självförtroende kvar eller?



Tro mig, denna bilden tycker jag inte alls är snygg på mig själv. Mina ben är röda av sår och blåmärken, jag har det här superfånsmilet som inte alls funkar på bild... Men vet ni vad? Jag lägger upp den ändå. För jag ser trots allt ut sådär, och bilden är i sig fin. För när jag tänker på hur jag kände mig då & där, killarna väntade på att få dra hem till mig, sjuan var avklarad, till kvällen väntade ridning... Jag var så lycklig.

   Känsla i bilderna ska det vara. Hur personerna i dem ser ut, doesn't matter at all.

jag tar ingen skit.

Igår blev jag så otroligt arg.

   Vi hade tagit personliga foton med klassen och jag stod utanför musiksalen där fotona togs med tjejerna, och snackade lite med Leon, Jonas & Oskar. Jag minns inte vad vi pratade om men i alla fall kommer en tjej ur min klass ut ur musiksalen och säger saker som att 'det där var för ett år sedan/samuel är ju inte ens här/osv'. Som om jag vore kompisar med dem pga att de är vänner med en grabb jag gillar? Pff. Hon försökte i alla fall offentligt trycka ner mig och ställa sig ovanför mig som om det vore naturligt.
   I vintras/våras var den här tjejen rätt okej mot mig, vi kom inte överens eller så men hon var inte så som hon var nu.

   Jag svarade tillbaka med 'de är ju mina kompisar ändå?/vad angår det dig?' för att jag blev så chockad över vad hon sade så jag kom inte på något bättre. Men nu, fortfarande, är jag så otroligt arg. Tror hon, att jag kommer sluta gilla Samuel för detta? Tror hon, att jag kommer ge upp? Haha. Never.
   Jag kan ta att någon riktar pikar, säger saker lite övertydligt egentligen riktat bara mot mig, men att ställa sig sådär och bestämma över hur jag ska göra och tydligen vilka vänner jag ska ha? Nej. Inte okej.
    Hon är absolut inte min boss. Jag bossar över mig själv, gör jag fel så får det visa sig. Men hon kan inte komma och tro att hon är så viktig för mig att jag lyssnar på henne. Leon & Jonas är mina kompisar och så är det bara.

Synd för dig tjejen, men hos mig får du ingen respekt alls.


Jag kanske verkar liten, svag och vek på utsidan. Men innerst inne är jag tusen gånger starkare än du.


lycka;

♥känslan av att veta att det är han. han som du är menad för. för det känns, i djupet ända in i hjärtroten.
♥när du vet att han ser på just dig. inte på någon annan.
♥när han säger något, som han vet kommer få dig att skratta.
♥höra honom prata om er i framtiden
♥hans skratt
♥han.
♥och absolut ingen annan.

Jag plockade ihop några snabba grejer, av vad som är lycka för mig.

   Hoppet är visserligen det sista som lämnar människan, och är nog det viktigaste vi har - men efter det kommer för mig lycka. Riktig lycka går inte ens att försöka fejka fram, så pricksäkert är det. Och det är absolut det viktigaste i mitt liv.
   Och om jag vet vad det är som gör mig alldeles som lyckligast? Ska jag släppa det då? Nej. Absolut inte. Jag kan se mig om 20 år och fortfarande vänta på den här människan. Jag väntar tills lyckan har försvunnit, och det kan ta många år. Men då är jag ju i alla fall lycklig, right?

"We've come a long way from now until then
but I know you and I can live those days again"♥


nice guys finish last?!

Till Louise & Ida som kommenterade om videobloggen;

   Hm... Ja. Alltså Göteborsk dialekt är liksom det bästa som finns. Älskar den! Jag var där i somras under Partille cup och fast jag inte träffade så många därifrån, så fastnade det ändå. När jag blir irriterad/upprörd, eller pratar med mig själv, så börjar jag lätt snacka Göteborska. Så det är något ni kommer få se mer av ;)






Jag tror att de flesta av er har sett denna.

   Såklart, de driver. Men när jag väl tänker på det, är det så vi tjejer uppfattas? Verkar det som att vi vill ha typiska bad boys som är riktigt... dumma i huvudet?

   En grej som jag har tänkt på, är att det bara, numera, är snygga killar som 'syns'. Snygga killar som verkar ha sjuka krav på tjejer i allmänhet. Såklart det finns såna tjejer som passar dem, men jag som singel hittar knappt en enda 'annan' kille som är normal och satsar mer på personligheten än utseendet. Såklart alla killar tänker på utseendet, men vissa sätter det främst och andra tycker det bara är ett plus.
   Killen jag gillar är inte 100% snygg, tro mig. Vissa killar verkar knappt kunna slappna av för att de är så rädda för att förlora sin attityd osv, och sådant hatar jag. Attityd och utseende är inte allt. Men tror ni jag gillar denna killen mindre för att han inte alltid är skitsnygg?! Nej det gör jag inte. Jag lovar, hade hans näsa varit sne och stor och röd, hade jag tyckt om honom lika mycket för det. Faktiskt. Dock är hans utseende liksom en av de grejerna jag älskar med honom, men ni förstår precis vart det är jag vill komma.

   Ser man sig omkring så känns det som att alla killar i allmänhet har blivit väldigt mycket mer... kräsna. Och det stör jag mig på, så otroligt.

   Jag känner inte såhär utav avundsjuka, eftersom att jag absolut inte räknas in i det snygga facket (eller så hatar jag & de här dryga killarna varandra av just den anledningen att vi inte passar ihop alls) och så är det bara. Utan jag känner såhär för att jag är så trött på det. Det verkar knappt finnas några killar som verkligen känns jättenormala och bra för mig längre. Killar som inte följer strömmen och 'blir som alla andra tuffa grabbar'. Det finns, knappt, några såna kvar, som om de vore utdöda. Förr fanns det flera stycken, nu är det bara en stackars kille kvar.

   Fast... Han är ju bättre än alla andra. Så visserligen borde jag inte tänka såhär, men efter honom? Måste jag nöja mig med en skitdryg kille som hellre är ute och festar bara för att han är så tuff då, än att vara hemma och mysa? Well. I don't want to.

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

ida om Det är svårt att inte gråta när jag tänker på oss två nu: jag vet exakt hur de känns, men du gör de rätta och de gjorde jag med.
Men ibland saknar man de som varit
kram på dej

Svar: Ida, har du tänkt på vilka vinnare vi är? Vi bestämmer oss för saker som vårat hjärta bestämmer över och vi lever vårat eget liv, trots alla uppoffringar.
   Vi är bäst.

HAHAHAHAHAHAHA


ställer jag sjuka krav?

Den här frågan vänder sig nog mest till alla 97:or men också till er alla andra. Är det sjukt att redan nu fundera på vilken inriktning det är man vill gå på gymnasiet? Jag vill nämligen gå media, tror jag. Eller någon hästinriktning.

Jag har ju alltid haft mål i livet. Satsat på det jag vill, gått in för att få så bra omdömmen som det bara går, drömt om ett framtida jobb. Men samtidigt är det många som säger att jag ställer alldeles för sjuka krav och att jag måste chilla, jag går ju bara i sjuan.
   Dock tycker jag att desto bättre omdömen ju nöjdare blir jag. Är det också sjukt?

-

Hannah om jag vill ge dig: inte jag, jag ser inte bra ut..<3

Svar: Vad är det för skitsnack? Du är ju jättesöt. Och fan heller att jag väljer mina kompisar efter utseende, då hade jag stått med massor med dryga peeps som inte går att lita på. Se dig själv som perfekt, Hannah. Ingen är perfektast, men du är perfekt för att ingen annan är som du. Ingen kan ersätta dig. Ingen kan ändra på dig. Hitta bara ditt flow och gå sedan på den magkänslan, det är det viktigaste! Jag är heller inte perfekt, oooh så många komplex jag egentligen har, men de skyltar jag inte med. Hitta flowet bara!

WHAT?! x2

På SOn idag fick vi reda på att Sverigedemokraterna blivit trea i skolvalet. Jag själv röstade verkligen inte på Sverigedemokraterna, utan på Centern. Inte för vad de tycker, utan för att Maud Olofsson är en så sjukt söt kvinna, dessutom sympatisk och så vidare. Röstade mer för partiledaren än för partiet, men det var ju mitt val och jag tyckte det kändes rätt.
   Men att Sverigedemokraterna kommer in i ett så antirasistiskt land som Sverige, och att det är folk som ens röstar fram dem, tycker jag är hemskt. Senare fick vi också reda på att Sverigedemokraterna blev det trejde största partiet, i hela Sverige, i skolvalet. Det är hemskt!

Jag trodde faktiskt att Sveriges ungdomar röstade bättre.

Tidigare inlägg
RSS 2.0